På partistämman i september tog Centerpartiet ställning för att tillåta aktiv dödshjälp. Flera andra partier i Sveriges riksdag förordar en utredning och med det ställs frågan om vad frihet och självbestämmande innebär på sin spets.
Mycket i vårt samhälle bygger på principen om individens rätt till självbestämmande. Aborträtten, fritt vårdval och skyddet från påtvingade kroppsliga ingrepp har historiskt slutat i att individen har fått rätt att bestämma över sin egen kropp. Bör inte rätten att välja själv i livet även sträcka sig till att välja hur livet avslutas?
Dödshjälp är en kontroversiell fråga som ställer oss inför etiska och moraliska dilemman som är svåra att undvika. Men genom att tillåta dödshjälp värnar vi människors autonomi och rätten att få leva sina sista dagar i värdighet.
Det finns människor som drabbas av obotliga sjukdomar och långvarigt lidande. I dessa fall bör vi som samhälle stå som garant för att det individuella lidandet inte onödigt förlängs. Att tillåta dödshjälp ger människor möjlighet att välja att avsluta sitt liv på ett värdigt och smärtfritt sätt.
För tre år sedan tog ALS-sjuka Per sitt liv med hjälp av en läkare i Sverige. Per hade tänkt åka till Schweiz för att avsluta sitt liv, men när covid-pandemin slog till ställdes resan in.
Egentligen fanns det inget alternativ för Per annat än att vänta på att den obotliga sjukdomen skulle ha sin gång under ett ökande lidande. En svensk läkare, som senare förlorade sin läkarlegitimation, valde att hjälpa honom uppfylla sin önskan: Läkaren bröt därmed mot svensk lag, men hans agerande minskade Pers lidande och ångest.
Många är rädda för döden. Att livet oundvikligen kommer att ta slut är det nog många som inte vill tänka på. Inte heller att avslutet är ovisst är särskilt bekvämt för oss människor. Men den rädslan får inte styra hur vi behandlar själva döendet. När en persons lidande är svårt får inte vår obehagskänsla inför döden innebära ett tvång att stanna i livet för att lösningen är för jobbig för andra.
ALS, sjukdomen som Per levde med, hade i slutskedet lett till att musklerna som används för att andas hade slutat fungera. Det är nog många som tycker det är obehagligt att tänka på hur man dör, men människor som drabbats av en obotlig dödlig sjukdom måste göra det och saknar i Sverige i dag alternativa sätt. Att friska inte vill påminnas om döden är inte skäl att vara passiva när människor lider.
Gemensamt för motståndet mot aktiv dödshjälp är att det inte handlar om den som önskar avsluta sitt liv. Det handlar istället om andra personers relation till döden. I en debattartikel från oktober uttrycker KDU hur dödshjälp skulle vara ett ”paradigmskifte i vården”. Det bortser från individens faktiska situation. Istället väljer man att fokusera på system och varnar för någon form av systemkollaps.
Att få bestämma över sitt eget avslut innebär självklart inte att vård i livets slutskede ska nedprioriteras eller att det ska vara ett beslut som slentrianmässigt ska föreslås till människor med diverse sjukdomar.
Dödshjälp är ingen universallösning. Det är tvärtom nära den absoluta kärnan av individen och bör därför också avgöras av individen själv.