Jag vet inte om ni ser samma sak som jag om det som händer i svensk politik. Efter Jimmie Åkessons noggrant planerade och till stora delar framgångsrika utbrott i den förra partiledardebatten i SVT fortsätter han charaden, nu med benäget bistånd av tre borgerliga partier.
Stärkt av framgången förra gången framförde Åkesson del 2 i söndagens debatt när Annie Lööf (C) frågade Johan Pehrson, Ebba Busch och Ulf Kristersson var deras röda linje mot SD går. Den linje som de tidigare alla hävdat är en garanti för att inte SD:s mest galna idéer ska genomföras av en SD-stödd regering.
Annie Lööf hänvisade till den senaste tiden bisarra SD-förslag om gryningsräder, kulturellt belastade områden och utvisning av hela familjer som den rasism det är som ligger till grund för dessa. Det ska finnas särskilda lagar för invandrare, de ska aldrig gå säkra, de ska alltid behandlas som potentiella islamister och brottslingar.
Jimmie Åkesson hojtade om hur trött han var på att bli kallad rasist av Annie Lööf, han tyckte att vi borde "kommit förbi" det nu.
Man förstår hans uppgivenhet. Han har ju lyckats med tre av fyra borgerliga partier, så självklart är det jobbigt att ett parti står kvar där hela Alliansen stod inför förra valet och envisas med att kalla en spade för en spade.
Det kom inte en enda markering från L, M eller KD om att de tar avstånd från SD-politiken. Det gör det sällan, för att inte säga aldrig. Däremot har man mycket att säga om Centerpartiet. När Annie Lööf ställde dem mot väggen med raka frågor om sakpolitik kallade Ebba Busch det för att "kliva ner i sandlådan".
Även detta är självklart mycket medvetet och noga planerat. Att håna och förminska Annie Lööf går hem i både KD- och SD-stugorna.
Ulf Kristersson upprepade flertalet gånger att "på min sida av politiken" och pekade tydligt på sina kompisar Johan, Ebba och Jimmie. Markeringen skulle gå fram: här är vårt lag, vi backar varandra.
När Ulf Kristersson pratar om "sin regering" gör han det fortfarande med nån sorts självklarhet, att det skulle bli han som leder en regering där bara M och KD får vara med och där L och SD förutsätts utgöra stödhjul. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: det är fullt möjligt att det blir SD och Jimmie Åkesson som blir störst i högerkoalitionen.
Varför skulle SD nöja sig med något annat än statsministerposten vid ett sådant scenario? Det finns förvisso en stor anledning: att det skulle göra att SD gick från underdog-rollen till att behöva ta ansvar, tvingas se till helheten mer än att bara stänga gränser och slänga ut invandrare.
I pensionsfrågan har de flesta partier anslutit till tävlingen i mest välsmakande valfläsk utan att någon förklarar var pengarna ska tas. Det var överbudspolitik i termer som få andra än partiledarna, om ens de, hängde med i.
Populismen i denna fråga är skadlig för hela pensionssystemet. Att dela ut pengar till samtliga pensionärer med argumentet att alla pensioner är låga, är synnerligen dumt. Långt ifrån alla pensionärer är fattiga.
Och, här finns en sak jag håller med Jimmie Åkesson om, alla partier ska självklart vara med och ta ansvar i parlamentariskt sammansatta grupper som ska besluta om viktiga frågor som i pensionsgruppen. Det är väljarna som ska bestämma det och ingen annan.
Men väljarna verkar vara väldigt långt från partiledarnas fokus: man kan lätt tro att det är partierna som bestämmer vem som ska bilda regering. Först ska de få väljarnas förtroende. Det borde de ägna lite större eftertanke.