Upphandlingsplikten för offentliga verksamheter har den senaste veckan fått ett nytt ansikte. De stängda sjukhusens ansikte. Patienter på sjukhus i regionerna Uppsala, Södermanland, Dalarna, Västmanland och Örebro har drabbats hårt av ett sjukt system. Både i Uppsala och i Örebro har sjukhus satts i stabsläge.
Orsaken bakom sjukhuskrisen är att det nyligen upphandlade avtalet om leverans av sjukhusmaterial inte uppfylls av företaget som ”vann” upphandlingen. De kan med andra ord inte hålla vad de lovat. Nu larmar sjukhusen om brist på allt från toalettpapper till provtagningsrör. Planerade operationer ställs in vilket drabbar patienterna. Till Dagens Nyheter säger företagets VD: ”Att det har blivit den här situationen är verkligen beklagligt”.
Beklagligt? Hade det rört sig om leveranser till en mataffärskedja hade det varit beklagligt, men när sjukhus drabbas är det inte beklagligt, det är skandal. Det vi ser är ytterligare prov på den nyliberala kommersialisering som skett inom viktiga samhällsfunktioner och som nu drabbar människors hälsa. Personer som längtat efter sina operationer får nu vänta ännu längre på grund av ett sjukt system.
Vi har sett samma utveckling när det gäller tillgången till läkemedel. Avregleringen av apoteksmonopolet har lett till större utbud av hudkrämer, godis och huvudvärkstabletter, men en brist på receptbelagda läkemedel. Nu kan bristen inte tillskrivas den svenska avregleringen av apoteken, men jag tror att statens tillbakadragande har gjort det svårare att sätta tryck på läkemedelsföretagen. Bristen på läkemedel har väckt delar av Europas politikerkår som nu vill se en större fokusering på tillgången på läkemedel än tillgången på apotek. Enligt Dagens Medicin har Nederländernas hälsominister Bruno Bruins efterfrågat en offentligt ägd läkemedelstillverkare på EU-nivå, vilket hans franska kollega Agnés Buzy, ställer sig bakom. Fler av EU-länderna har rapporterat om problem med tillgången av viktiga läkemedel. I Sverige var det under sommaren brist på bland annat litium något som kan innebära livsfara för patienter som tvingas till avbrott i behandlingen.
Hur har det då kunnat bli så här? Jo, för att den politiska tanken om marknadskrafternas förträfflighet fått ett för stort fotfäste under den nyliberaliseringsvåg som dragit fram. I Europa ser vi ett uppvaknande, men här hemma i Sverige verkar de partier som driver nyliberaliseringen och sjunger marknadskrafternas väl vilja fortsätta på den vägen. Under tiden drabbas sjuka av de sjuka systemen.