I början av sommaren, den 28 maj, skrev jag en ledare om vården på våra äldreboenden, säbon. Det var efter Yngve Gustafsons alarmerande uppgifter om bristande sjukvård på äldreboenden, som även jag reagerade. Gustafson som är professor i geriatrik vid Umeå universitet gick till och med så långt att han påstod att det förekom aktiv dödshjälp till äldre som insjuknat i covid-19 på äldreboenden.
Det Gustafson menade är att den palliativa vård, vård i livets slutskede, som sätts in när våra äldre på säbon insjuknar borde ersättas med en botande vård. Jag är beredd att hålla med även om jag vet att det redan i dag finns ett väl fungerande samarbete mellan sjukvården och våra äldreboenden i landets kommuner. Inte i alla, vilket Gustafsons erfarenheter bevisar, men inom betydligt fler kommuner än vad Gustafsons ger uttryck för. Men andelen äldre på säbon som avlidit i covid-19 och som fått sjukhusvård är oroväckande låg. Enlig socialstyrelsen var andelen så låg som 13 procent fram till mitten av maj. 87 procent har med andra ord avlidit utan att ha fått sjukhusvård.
Ämnet är känsligt och min ledare fick också läsare att reagera. Var det verkligen så att jag ville förlänga livet för dementa personer med multisjukdomar som knappast hade värdiga liv? Frågan är berättigad om än tillspetsad. Hur skulle jag själv vilja bli behandlad om jag led av en kraftig demens och flera andra allvarliga men icke dödliga sjukdomar och jag var mer vid liv än levande? Vem har då rätt att bestämma över min död? Vill jag att alla möjliga åtgärder sätts in för att bota den infektion jag drabbats av, eller vill jag hellre mjukt somna in väl omhändertagen.
Den 7 juni publicerade Dagens Nyheter en gripande artikel om Helmi 98 år. Hon bodde hemma i sin egen lägenhet där hon hade hemhjälp för vissa dagliga behov. Efter att nyligen ha tillbringat en tid på sjukhus efter en lindrig blodpropp i hjärnan, en så kallad tia, var hon åter hemma när hon blev dålig. Hon valde då att inte åka med ambulansen till sjukhuset igen, utan ville stanna hemma i sin egen lägenhet även om det skulle leda till att hon avled. Helmi som var klar i huvudet lyckades få läkare att godkänna hennes önskning. Någon dag senare somnade hon in hemma i sin egen säng, väl omhändertagen av hemsjukvården och en fantastisk kvinna anställd inom hemtjänsten.
I Sverige har man som patient rätt att begära att livsuppehållande behandling ska upphöra. Det är till och med möjligt att i förväg intyga att man inte vill ha livsuppehållande behandling om det skulle bli nödvändigt. Hur många av de äldre som inte fått sjukhusvård och avlidit i covid-19 som haft intyg om att livsuppehållande behandling inte ska inledas vet jag inte, men det är inte heller uppgifter som blir offentliga. Helmi är en, men jag misstänker att det finns fler.
Frågan är känslig och jag anser att det borde finnas mer information och juridisk hjälp när det gäller frågan om rätten vi har att avbryta livsuppehållande behandling. Hur skrivs och uppdateras ett sådan dokument så det alltid är aktuellt? Hur informerar man anhöriga? Döden är ju något vi alla kommer att drabbas av, men trots det är det ett ämne vi ofta undviker. Jag skulle vilja se mer hjälp från exempelvis kuratorer för att informera äldre och deras anhöriga på ett bra sätt. För att på egen hand berätta för sina anhöriga om sitt beslut kräver styrka och ett riktigt bra förhållande till familjen. Av egen erfarenhet vet jag att detta fungerar bra inom den gotländska sjukvården. Frågan är om det fungerar lika bra över hela landet och speciellt då för de äldre multisjuka boende på äldreboenden runt om i landet.