I stället kan vi vänta oss en chockhöjning nästa år på grund av det tuffa ränteläget.
Investeringssparkonto (ISK) infördes för tio år sedan för att göra det enklare att spara och för att undvika de inlåsningseffekter som uppstår när endast realiserade vinster beskattas. Sparar man i ISK betalar man en årlig skatt som baseras på värdet av tillgångarna, oavsett om de har ökat eller minskat i värde. För närvarande är skatten 0,375 procent.
Man kan också spara i ett aktie- och fondkonto där man i stället betalar 30 procent skatt när man säljer med vinst. Men det är generellt mer fördelaktigt att spara i ISK vilket kan vara anledningen till att hälften av alla svenskar sparar där, enligt en undersökning av tidningen Realtid (21/12–21). Enligt undersökningen sparar de flesta till pensionen, ökad ekonomisk trygghet eller till en bostad.
En punkt i Tidöavtalet var sänkt skatt på sparande genom att en grundnivå på 300 000 kronor i ISK görs skattefri. Högerpartierna kommunicerade också i valrörelsen att de skulle sänka skatten på sparande. Men när budgeten presenterades (8/11) stod det klart att så inte blir fallet. Budskapet är i stället att regeringen avser att föreslå att skatten på sparande sänks under mandatperioden. Någon gång de kommande åren kan vi alltså se fram emot en eventuell skattesänkning.
Att högerpartierna inte prioriterade sparandet innebär att skatten med stor sannolikhet blir rekordhög nästa år. Det beror på att den baseras på statslåneräntan som fastställs utifrån statens genomsnittliga ränta för långsiktiga lån. Stiger den blir skatten högre. I slutet av november spikas statslåneräntan för nästa år och därmed skatten på ISK. Om statslåneräntan då är lika hög som nu kan vi enligt tidningen Privata Affärer (8/11) förvänta oss en skatt som är 2,5 gånger så hög. Om regeringen hade gjort som de sa, hade skattechocken mildrats. För personer med mindre än 300 000 i sparkapital hade möjligheten att spara ihop till kontantinsatsen eller pensionen förstås blivit mycket större.
Att skatterna på arbete inte heller sänktes motiverades med att regeringen inte ville elda på den skyhöga inflationen. Men den motiveringen håller inte alls när det gäller sparandet. Tvärtom, att uppmuntra människor till att spara i stället för att spendera skulle kunna bidra till att dämpa efterfrågan i ekonomin. Det handlar också om vilka signaler regeringen sänder. Inte minst Moderaterna har sagt att de värderar hårt arbete och eget ansvar högt. Men genom att inte premiera sparande, som är att ta ansvar, sänder regeringen signalen att det inte är prioriterat. Det borde det vara.
Många hade hoppats på en ny riktning för Sverige. På flera områden ser det ut att bli så vilket är positivt. Men tyvärr lämnades sparandet till senare.