Under pandemin blev den svenska krisberedskapen satt på hårda prov. Ett prov som visade på stora generella brister, exempelvis minimala lager för medicinsk utrustning, men även på brister i kommuner och regioners krisberedskap.
Gotland var, utifrån vad jag upplevde, ett undantag när det gäller den lokala krisberedskapen. Visst fanns det saker att skruva på, men det fanns en krisorganisation som var tydlig och intrimmad. Även politikerna hade en tydlig roll, tog sitt ansvar och gick gemensamt igenom den kris som pandemin innebar.
Under måndagen såg vi åter hur Region Gotlands krisberedskap gick igång. När det branddrabbade passagerarfartyget Stena Scandica utan möjlighet att gå för egen maskin drev mot Fårö i den hårda vinden förberedde sig regionen för det värsta. Tillsammans med flera myndigheter drog man igång arbetet för att bistå vid en eventuell livräddningssituation och för att minimera de miljöhot som exempelvis oljeläckage skulle kunna medföra.
När evakueringen av passagerarna påbörjades förberedde regionen med hotellrum och mat samt stöd i samverkan med Svenska Kyrkan och Röda Korset. Nu kunde evakueringen avbrytas när fartygets till viss del kunde gå för egen maskin, men för de som hann evakueras väntade ett välorganiserat mottagande.
En av frågorna som ön toppolitiker får under den mycket sevärda valturné, som Cecilia Thomsson (GA) och Simon Bendelin (GT) gör, gäller just på vilket sätt politikerna vill förbättra Region Gotlands krisberedskap. Samtliga företrädare, utom en, hade flera idéer och tankar.
Den krisberedskap vi behöver ha på Gotland är så mycket mer en den som drogs igång i samband med sjödramat. Det handlade om allt från bättre samarbete med civilsamhället till mer produktion av livsmedel på Gotland och mycket däremellan.
Därför blev det lite parodiskt när Sverigedemokraternas toppnamn och ordförande på ön inte kom på något speciellt som hans parti ville göra för öns krisberedskap när han intervjuas av Thomsson och Bendelin. Det är väl statens ansvar, men visst styr regionen över mycket och det som regionen gör har vi inget emot, sa Engelbrektsson och fortsatte med att förklara att SD-Gotland har inte så stor påverkan på krisberedskapen.
Men det som alla de andra toppolitikerna vet, är att en kris kan uppkomma av så många olika anledningar. Allt från ett militärt angrepp till en olycka med så många drabbade att den vanliga akutvården inte hinner med.
De kriser vi haft de senaste åren har orsakats av så vitt skilda saker som virus och oväder. Tänker på pandemin och de stormar som gjort att Fåröfärjan fått ställa in avgångar under längre tid.
Pandemin var en nationell kris där vi fick bra och rikstäckande stöd av offentliga organisationer.
När Fårö isoleras blir det en helt annan form av beredskap som behövs och då är civilsamhället en viktig del.
För att det ska fungera på bästa sätt måste regionen se till att Fåröborna har rätt förutsättningar att själva klara av en längre isolering. Det behöver finnas ett medicinskt lager och personer som vet hur medicinsk utrustningen ska hanteras. Det behöver också finnas listor på de personer som behöver daglig tillsyn. De som har hemhjälp eller hemsjukvård. Om den personal som annars utför de arbetsuppgifterna är fast på det gotländska fastlandet behöver det finnas personer på Fårö som kan rycka in. Allt detta måste vara organiserat redan innan nästa storm slår till.
Gotland är precis som Fårö en ö mitt i Östersjön och kräver också speciella lösningar jämfört med en vanlig fastlandskommun. Skulle Gotland isoleras av en eller annan anledning måste vi kunna klara oss utan stöd från fastlandet. Därför är det viktigt att vi på Gotland, offentliga verksamheter och civilsamhälle tillsammans, har en bra beredskap och en fungerande krisorganisation den dagen krisen är här.