Visst finns det exempel på oortodoxa samarbeten för att samla stöd för att komma till makten. I många kommuner finns exempel på samarbeten som inte alls passar in i vänster-höger-skalan.
För Gotlands del har det historiskt sett stått mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet som alternerande "regionbärande" partier. När det nu uttalas önskemål om att dessa två ska bilda en gemensam koalition för att få en "stabil majoritet" väcks en del funderingar kring vad det egentligen är man önskar sig.
Först: inget parti på Gotland vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Här handlar det inte i första hand om partiets värderingar och politik utan om bristen på just dessa avgörande faktorer i det politiska arbetet.
Hur ska man kunna samarbeta med någon som inte vill något eller har något att kompromissa om? Jag tror att alla partier ser framför sig en situation där väldigt mycket tid och energi skulle gå till ren utbildning och uppdatering av information. Många vittnar om att SD:s ledamöter kommer helt oförberedda och dåligt pålästa till sammanträden, om de alls kommer.
Så även om det rent politiskt skulle vara "ofarligt" att samarbeta med SD lokalt blir det omöjligt av ovan nämnda skäl. Samtidigt innebär partiets åtta mandat i det nya fullmäktige att inget av de andra blocken kan styra i majoritet.
Ser man till hur partierna agerade under förra mandatperioden skulle de borgerliga kunna bilda ett styre som sannolikt skulle få igenom sina förslag då SD oftare röstade med de borgerliga än med de rödgröna.
Alliansen samlar 30 mandat, de rödgröna 33. För att få majoritet krävs 36 mandat. Alliansen med passivt stöd av SD skulle alltså samla 38 mandat.
Å ena sidan betyder det inte att en majoritet av gotlänningarna stödjer en sådan lösning, å andra sidan skulle en sådan lösning vara demokratiskt helt okej eftersom dessa partier tillsammans har stöd av en majoritet av gotlänningarna.
Hoppas ni hänger med i mina kringelikrokar för att tydliggöra att matematiken inte är enkel eller svartvit. I detta sammanhang är det värt att påpeka att ingen gotlänning heller har haft modellen C+S att rösta på, även om det skulle ge en bräcklig majoritet med 36 mandat. Precis lika rimligt, eller orimligt, är det att spekulera kring en lösning med S+M men detta verkar ingen reflektera kring. Det har så klart även politiska skäl, ingen lanserar denna modell eftersom ingen har något att vinna på det.
Moderaterna är inte ett parti man pratar så mycket om lokalt i politiken på ön, mycket beroende på att partiet självt håller en extremt låg profil. Skulle S och C bilda majoritet skulle det vara bingo för Moderaterna och nitlott för både S och C, tror jag.
S-väljare som inte gillar C-politik skulle gå till V eller MP. Missnöjda centerväljare skulle gå till M eller L.
"Ja, vadå, det viktigaste är väl att se till att Gotland får en stabil politisk ledning?" kan någon invända. Då kan man svara att det mest stabila av allt vore ju att det bara finns ett, eller möjligtvis två, partier att rösta på. Att partier tvekar inför samarbeten över alltför breda gränser beror inte på missunnsamhet utan på politisk överlevnad.
På Gotland finns ett fungerande och logiskt samarbete mellan de borgerliga partierna, samma sak mellan de rödgröna. Här vet väljarna vad de röstar på. Det rödgröna blocket blev störst och bör därför bilda "regering". Sen får de demokratiskt valda församlingarna besluta i sedvanlig ordning om de förslag som läggs på bordet.