Svårfångad och svårdefinierad – ändå har den kommit att prägla debatten om EU:s plats i världen och hur Europasamarbetet ska komma att se ut den närmaste tiden.
Strategisk autonomi syftar främst på EU:s förmåga att försvara sig själv, utan att behöva förlita sig på USA. Det betyder likväl säkerställande av ekonomiskt välstånd och förmågan att forma globala normer och värderingar. Kort och gott – att vara en mäktig och självständig aktör i det geopolitiska spelet.
Under Trump-åren har idén om strategisk autonomi fått allt större betydelse, inte minst i försvarssammanhang. Den amerikanske presidenten ansågs – på goda grunder – vara en opålitlig bundsförvant. Men när Joe Biden valdes visade det sig snabbt att USA förväntar sig att EU klarar av att ta hand om sig själv.
USA väljer numera att prioritera de kommande decenniernas geopolitiska brännpunkter – framför allt Kina. Kvar står gamla Europa och stampar förvirrat. Ett Europa som dessutom inte kan komma överens, vare sig det gäller klimatstrategi, näringslivsregleringar eller krisberedskap. Av den anledningen har det ofta varit svårt att finna gemensamma strategier när det uppkommit oväntade problem. Eller vad sägs om hjärtklappningen som uppstod när belarusiska styrkor bokstavligt talat knuffade migranter in i EU, som en form av hybridkrigföring? Vi såg det inte komma – en reaktion inte helt olik diktatorn Aljaksandr Lukasjenkas flygplanskapning tidigare i år.
Än värre är att protektionism, och en smärre besatthet av regelverk och byråkrati, har tillåtits att bli den strategiska autonomins ledstjärna. Detta i stället för att främja innovation och företagande. EU:s kommissionär för den inre marknaden, Thierry Breton, har till och med hävdat att globaliseringen har gått för långt. Förra året lanserade han en ny strategi, med det uttalade syftet att ta industrier ”hem” till EU.
Protektionism är sällan synonymt med välstånd. Ytterst lite tyder på att det blir annorlunda denna gång, oavsett vad Breton försöker intala sig. Dessutom kommer globaliseringen att fortgå, vare sig EU vill det eller inte. Inom några decennier beräknas den globala ekonomins kärna flyttas från väst till Kina och Indien. Det är länder som har mycket – inklusive humankapital av en storlek Europa aldrig skulle våga drömma om.
Om EU vill försvara sin rättmätiga plats i världen är slutenhet fel väg att vandra. Endast med hjälp av en fri ekonomi kan vi säkerställa vår relevans globalt. Dessutom krävs ett starkt försvar som bygger på en stabil inhemsk beredskap, men även allianser med demokratier världen över. Ensam är aldrig stark. Det gäller inte minst Europa.