I debatten kring SMA:s tillstånd för utökad brytning vid Snögrinde i Klintehamn funderar jag på om vissa debattörer är så okunniga som det verkar.
Kan det verkligen vara så att man tror att prövningen handlar om vad man tycker och inte tycker om stenbrytningen och dess effekter? Att bryta kalksten för olika ändamål är en tillåten verksamhet i vårt land. Det finns områden som är utsatta som riksintresse för detta.
Verksamheten är också kopplad till hårda krav, inte minst den miljöprövning som sker inför varje nytt tillstånd. Att tycka och tro att verksamheten är skadlig är viktiga inslag i vår demokratiska debatt, en aktiv opinion mot något kan också påverka både bolagen och politikerna, att ändra regler på sikt.
Men gällande tillståndsansökningar ska prövas enligt gällande lag. Hur ska vi annars kunna upprätthålla någon rättsäkerhet?
Man ska inte lita på den expertis som förser rätten med underlag hävdar somliga. Det kan man tycka men frågan är vad man då ska sätta sin tilltro till? Åsikter och fria teorier?
Regionstyrelsen beslutade att inte överklaga tillståndet eftersom det inte finns några sakliga underlag för att göra det. Regionens frågor har fått svar, visst skulle man kunna välja att hävda att man inte tror på rätten och överklaga ändå, men något mer än ett spel för gallerierna hade det inte inneburit.
Personligen kan jag inte begripa hur det ska vara möjligt att upprätthålla nån sorts livskvalitet längs den väg till hamnen där drygt 200 tunga transporter förväntas köra i snitt per dag.
Jag förstår till fullo alla som befarar att deras tillvaro kommer att försämras i väldigt hög grad. Jag tycker att de privatpersoner som drabbas borde ha mycket stort inflytande och i de fall där deras intressen inte väger tyngst, det ska finnas generösa ersättningsmodeller för intrånget i deras privata egendom.
Men tyckande och åsikter ska inte blandas in när lagar ska tillämpas. Så gott som alla instanser som yttrat sig har varit kritiska mot verksamheten och dess inverkan på omgivningarna, samt konsekvenserna för den utveckling av Klintehamn som man jobbar för.
Men tillståndshanteringen handlar inte om något annat än om bolaget anses kunna uppfylla de krav som ställs och att verksamheten inte kommer att påverka grundvattnet, att bullernivåer hålls och trafiksäkerheten kan uppfyllas.
Att skicka in ett överklagande att man trots allt detta är emot blir enbart en symbolhandling, inget annat. Överklaga kommer däremot länsstyrelsen att göra med sakskäl som berör deras mandat.
Så frågan är inte avgjord och med tanke på erfarenheterna av Ojnare lär det ta några år innan sista ordet är sagt om Snögrinde-täkten.
I just denna fråga vill jag skicka lite beröm eftersom jag med jämna mellanrum efterlyser ansvariga politikers delaktighet i debatten och att man förklarar och försvarar sina beslut.
På sin Facebook-sida har Eva Ahlin (C), ordförande i miljö- och byggnämnden på ett uppfriskande uppriktigt sätt förklarat både sin personliga och politikens sammantagna inställning och möjligheter att påverka i frågan. Även om kritikerna ändå allt som oftast går runt sakfrågorna och anklagar poltikerna för att ”inte våga” eller ”inte fatta”.
Många av oss andra som läser får trots det en bra bild av läget och vilka alternativ det handlar om när man inte har förmånen att kunna önska och tro utan måste förhålla sig till det som faktiskt går att göra och inte.