Äntligen har kritiken börjat komma kring alla dessa coacher och konsulter som hittar på olika sätt att dela in oss människor i olika kategorier.
Det finns seriösa varianter där det viktigaste inte är om du är röd, grön, blå, noshörning, uggla eller bara en idiot. Metoder där processen är det viktiga, att vi inser att vi är olika och hur det påverkar oss i en grupp.
Något som det inte råder någon som helst tvekan om är att det finns människor som får energi av mycket folk, hög volym och mycket interaktion.
Samtidigt som det finns människor som dräneras på energi av exakt samma situationer.
I dag är världen öppen för de extroverta medan vi introverta lider i det tysta och dessutom får blickar som tydligt visar att vårt sätt att vara är det dåliga. Snackepåsarna och uppmärksamhetstörstarna är av det ”rätta” virket.
Hade jag varit ung och fått genomgå dagens skola undrar jag vad det blivit av mig.
Med ett nästan sjukligt behov av att få veta hur saker och ting ligger till och fått svaret att själv leta upp dessa sanningar hade jag sannolikt gett upp.
Skulle resultatet dessutom redovisas som improvisationsteater där själva skådespelarprestationen värderas högre än vad man lärt sig kan man räkna ut att mina betyg inte skulle innehålla bokstäverna som inleder alfabetet.
(Nej, jag tror inte att det är så det bokstavligt fungerar i dagens skola, det var en överdriven bild för att ilustrera det jag anser är problemet).
Det här att allt ska vara underhållning och att de extroverta ska få leka av sig präglar inte bara skolan. Även i min egen bransch krävs, eller i vart fall uppmuntras och uppskattas, att göra små roliga spelfilmer för att illustrera olika nyhetshändelser.
Eller bara för att jaga ett klick på ett kick.
Att vara introvert betyder inte att vara asocial. Självklart gillar vi att umgås, jobba tillsammans med andra, prata både strunt och allvar, gå på fester och vistas i vimlet.
Det som skiljer oss åt är att vi efter det behöver tystnad och återhämtning. Tanka den energi som den extroverte får i dessa situationer.
När man kommit upp i min aktningsvärda ålder har man oftast också fått med sig en del lärdomar och erfarenhet som hjälper en att sortera och hitta strategier för att kryssa genom livets farvatten.
Men hur gör man som ung och oerfaren när omvärlden kräver att ens kunskaper och meriter inte är värda något om du inte hela tiden begär ordet, tar plats och älskar uppmärksamhet? Det är inte svårt att räkna ut.
Självklart överdriver jag. Vi är ju inte bara en av våra egenskaper, vi är summan av alla våra förmågor, talanger och erfarenheter. Även som unga. Vi är inte bara gröna, blå, ugglor eller noshörningar utan lite mer som en färgglad djurpark.