Runt förra sekelskiftet myntades begreppet att lagar och korvar är lika så till vida att man helst inte vill veta hur de blir till. Mer än 100 år senare har talesättet breddats till politiken i stort när de inblandade bråkar om öknamn som skulle kunna ha hämtats från en pilsnerfilm.
När dåvarande oppositionsledaren Ulf Kristersson (M) för lite drygt ett år sedan förordade ett svenskt Natomedlemskap och framhöll att Socialdemokraterna som ville hindra detta inte hade veto i frågan anklagade socialdemokraten Margot Wallström honom för att ”pinka på vår historia”. Veckan dessförinnan hade den dåvarande socialdemokratiska miljö- och klimatministern Annika Strandhäll kallat oppositionens förslag att sänka bränslepriserna för ”hål i huvudet”. Just Strandhäll har under en lång tid hållit sig med en ton som är ovanlig för etablerade politiker. Det har rört sig om såväl svepande angrepp mot regeringen som kallades blåbrun, som angrepp mot person när hon gav Ulf Kristersson attributet Lögn-Uffe.
Den socialdemokratiska rörelsen har nu på bredare front fallit in i Strandhälls känslobaserade spår med att klistra epitet på motståndarna. I den LO-ägda tidningen Arbetet likställs regeringen, främst L-ledaren Johan Pehrson, med vakter i ett koncentrationsläger. Fotfolket har skanderat med pejorativ som bruna, rasister, nazister, fascister, överlöpare, antidemokrater och demokratiska dödgrävare. Partiledaren Magdalena Andersson har kallat regeringen för ”högerregimen” som hotar ”grunderna i vår demokrati”, snäst åt Johan Pehrson, hånskrattat åt Ebba Busch (KD) i riksdagen, anklagat de som inte håller med henne för att ”ljuga hejdlöst” och vid snart sagt varje framträdande betett sig illa.
Det S ser som det stora problemet i allt detta är att den moderate riksdagsledamoten Oliver Rosengren i en kommentar på Twitter uppmärksammade Anderssons framfart och refererade till henne som Arga Andersson. En tweet från en enskild riksdagsledamot var enligt S kampanjmaskineri ” högerns massiva försök” att utmåla Andersson som en ”sur kärring som vill ha makten tillbaka till vilket pris som helst”.
Det är ett riskfyllt spel S spelar. Först och främst var det onödigt att reagera så starkt på Rosengrens kommentar. I synnerhet då man själv betett sig långt mycket värre. Arga Andersson hade varit glömt nu om inte S trummat in begreppet hos allmogen. Risken är ju att människor kommer att tänka på Arga Andersson varje gång hon blir arg. Och det lär hon även i fortsättningen bli ganska ofta.
Ett parti med så aggressiva företrädare riskerar också att stå inför en ryslig antiklimax när väljarna inser att Sverige inte alls blev en klimathatande fasciststat. Högersidan var inte ondskefull. Det blev tvärtom lite lättare att andas. Men allra mest är det sorgligt. Alla vänstersidans väljare som är nyfikna på S politik kring ekonomin, samhället, välfärden, klimatet, och allt det som människor ställs inför i sin vardag och som värnar det politiska samtalet, vem ska de rösta på?