Peter Hultqvist (S) vållade rabalder när han gick ut i TV och sa att han och hans parti inte längre hade förtroende för Magnus Hjort, generaldirektören vid Myndigheten för psykologiskt försvar. Anledningen till Hultqvists ilska var att Hjort skulle ha underminerat trovärdigheten i TV4:s reportage om Sverigedemokraterna, och därmed påverkat valrörelsen.
Hultqvist fick genast kritik för att utmana principen om opolitiska tjänstemän. Formellt ska ju inte myndighetschefer som Magnus Hjort låta sig påverkas av hur deras agerande landar partipolitiskt. Vad oppositionen tycker om dem ska heller inte ha någon betydelse. Myndighetschefer svarar bara inför regeringen.
Hultqvists missförtroendeförklaring mot en myndighetschef påminner oss om att Socialdemokraterna ser den högre statsförvaltningen som sitt eget revir. Den opolitiske tjänstemannen är ett ideal som bara borgerliga romantiker tror på.
Vad Socialdemokraterna tidigt förstod var att det aldrig funnits en opolitisk förvaltning. De institutioner som Socialdemokraterna ärvde från det oskarianska samhället var visserligen inte partipolitiska, men de representerade ett snävt urval av befolkningen och var lojala med gamla maktstrukturer.
Under 1900-talet var det ändå lätt att tala om en opolitisk förvaltning. Under en lång period var det bara Socialdemokraterna som hade regeringsmakten. Förvaltningen lärde sig vad som förväntades av den. Över tid växte det socialdemokratiska partiet och statens högre förvaltning ihop.
Under de senaste årtiondena, då regeringsmakten ofta skiftat, har det visat sig viktigt att en myndighetschef också stödjer de reformer en regering vill genomföra.
För Socialdemokraterna innebär det ingen förändring. De har aldrig slutat att se förvaltningen som sin egen. En rapport från Timbro som granskade Stefan Löfvens ministärer visade att mer än hälften av alla utnämningar fortsatte att gå till Socialdemokrater. Viktat efter myndigheternas olika betydelse och inflytande var det till och med 90 procent av de tunga posterna som gick till personer med bakgrund inom arbetarrörelsen.
Det verkar heller aldrig ha stört Socialdemokraterna när centrala myndighetschefer uttalat agg mot Sverigedemokrater, eller själva opinionsbildat för till exempel större invandring. Även om det naturligtvis också torde ha påverkat valresultat.
En symbolisk spik i kistan för Axel Oxenstiernas ämbetsmannaideal var när 261 opolitiska tjänstemän på UD undertecknade ett upprop mot Tidöavtalets värderingar. Sådana händelser, och utspel som Hultqvists, påminner om att idealen inte stämmer med verkligheten.
Nog är det dags att ha en öppen och ärlig debatt om vilka spelreglerna ska vara. Om statsförvaltningen ska stå fri från partipolitik måste alla partier – även Socialdemokraterna – acceptera spelreglerna.