Det är en bransch som sällan får det mediala utrymme den förtjänar. Därför blev jag positivt överraskad när min motsvarighet på Gotlands Folkblad, Robert Sundberg, i gårdagens GT (27/7) skrev om lantbrukets utveckling. Ledaren lämnar mig dock frågande till dess syfte.
Problematiken kring ett inlägg likt gårdagens, är att det inte bidrar till en verklig bild av branschen. Snarare cementerar den fördomar och felaktigheter som alltför ofta får lov att färga den stora massans syn på lantbruk.
Ledartexten utgår framförallt från reflektioner från Sundbergs uppväxt och det sena 1900-talets utveckling. Genom detta kommenteras dock dagens situation, varvid perspektiven skulle behöva uppdateras något.
I ledaren kan man läsa om hur lantbruket har kallats modernäring, trots att det nu sysselsätter få och står för en mindre del av landets totala ekonomi. Att lantbruket sysselsätter färre än tidigare är inte ett regelrätt fel, men bilden Sundberg målar upp är den av en oansenligt liten näring. Något som statistik från Jordbruksverket och SCB enkelt kan motbevisa.
Statistiken visar att det 2016 fanns upp emot 70 000 jordbruksföretag som sysselsatte runt 170 000 personer. En sysselsättningsgrad i samma storleksordning som turistnäringen, som idag ofta används som ett gott exempel. Under 2016 uppgick dessutom värdet på exporten av svenska jordbruksvaror och livsmedel till över 80 miljarder kronor.
Räknar man där till in att de flesta aktiva lantbrukare med markinnehav bidrar till skogssektorn, som står för upp emot 30 procent av Sveriges nettoexport, skulle jag rekommendera att inte förminska den agrara sektorns ekonomiska tyngd. Näringen är på inget sett obetydlig.
Vad som än mer bidrar till min frustrerade inställning till ledartexten, och socialdemokratins syn på lantbruk i stort, är oförmågan att ta ansvar för sin egen inblandning i den utveckling vi ser idag.
Den största förändringen av lantbrukets demografi drevs av socialdemokratin, i och med den omskolning av jordbrukares liv som vurmades för under den senare hälften av 1900-talets mitt. En omskolning som Sundberg nämner i sin text, utan att egentligen kommentera vad det betytt för de som drabbades av den.
Sundberg hade chansen att motbevisa min teori, men bevisar den istället genom en så enkel sak som att, trots att informationen finns ett par knapptryck bort, välja att inte ta reda på vad köttdjur faktiskt är.
Eller kolla om mjölkproducenter fortfarande använder hö som huvudsakligt grovfoder. Vilket jag kan avslöja att de flesta inte gör.
I lördagens ledare (25/7) beskrev jag hur geografisk diskriminering ibland tar sig uttryck genom centralisering. Historiskt har många lantbrukare drabbats av just det. Lantbrukare eller bönder, som Sundberg tar sig rätt att skriva elva gånger i sin ledare, har helt enkelt aldrig varit fina nog för socialdemokratin.
Ett faktum som blir smärtsamt påtagligt när man läser hans ledare.