Ledare: Socialdemokratisk politik i mitten ger högerseger

S är pragmatiskt. Det lagar efter läge, kompromissar och kohandlar. Det senare är att genomföra en sak åt ett annat parti om partiet stöder att man själv får igenom en sak.
S har en ideologi i grunden. Det kan diskuteras hur den ska formuleras, demokratisk socialism, reformistisk socialism eller socialdemokrati. Anne-Marie Lindgren och Ingvar Carlsson har skrivit bok om det.
Inför varje val presenterar partier politik och förslag de vill genomföra. Samtidigt ska partier kanalisera medlemmars och väljares åsikter i sakfrågor och totalt. 
En trendkänslighet i sakfrågor och annat finns hos partiledningar. De kan agera på visst sätt utan att det finns tryck nedifrån för det. 
I Sverige bedrevs blockpolitik på 70- och 80-talen. Partierna var i två block som konkurrerade om väljare och att nå majoritet i riksdagen och få regera. Tydlig politik längs vänsterhögerskalan presenterades. Det kanaliserade medlemmars och väljares åsikter och stämde med partiets ideologi. 
1992 skedde två val som gav intryck, främst i partiledningar i S-partier. I Storbritannien misslyckades socialdemokratiska Labour för fjärde gången (1979, 1983, 1987) att vinna valet med en vänsterliggande politik, som dock mildrats jämfört med 1983. 
Och i USA vann demokraten Bill Clinton presidentvalet med metoden triangulering. Hans partis presidentkandidater hade misslyckats vinna tre presidentval i rad (1980, 1984, 1988) med en milt vänsterliggande politik. 
Trianguleringen gick ut på att inta en ny position mellan sin motståndare och den man själv haft nyligen. Man minskade skillnaden mellan sig och motståndaren. Och gärna hade man något nytt, eller ett tillägg, som gav en hållning som var annorlunda. 
Clinton vann presidentvalet med 43 procent av rösterna. Det berodde på att den fungerade bra i det valsystem som är i USA. Det gäller där bara att få flest röster i valkretsar som i presidentval är 50 stater och huvudstaden. 
Om många valskolkar, eftersom väljare som är åt kanten i åsikt inte lockas av mittenliggande åsikter som är i trianguleringen, gör inget. Med trianguleringen får man över väljare från motståndaren (till höger) som ligger nära nya positionen i mitten. 
1997 tillämpade Tony Blair metoden. Det gav en stor valseger. Med 44 procent av rösterna vann hans parti 61 procent av platserna i parlamentet. Det konservativa partiet halverades i parlamentet från hälften av platserna till en fjärdedel. 
2001 och 2005 omvaldes Blairs parti med samma metod. I varje val minskade väljarstödet och valdeltagandet. Väljare till vänster, främst arbetare, kände sig inte hemma i Blairs mittenpolitik. 
I andra länder tillämpade partier Clintons och Blairs triangulering. Framgången varierade. Om valsystemen var proportionella som i Sverige fungerade det dåligt. Väljare kunde välja kantpartier om deras parti, ofta S, gått åt mitten. 
Främst arbetare som förr röstat på S lämnade S i flera länder. De kom senare, i val på 2010-talet, ofta att rösta på högerpopulistiska partier. De var av många slag. 
Enmansshower som Femstjärnerörelsen i Italien eller Frihetspartiet i Nederländerna. Nya som AfD i Tyskland och Sannfinländarna. Halvnya som Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet i Norge. Delvis förändrade sedan grundandet som Sverigedemokraterna och Nationell Samling i Frankrike. Eller gamla högerpartier som ändrat karaktär som Republikanerna i USA under Donald Trump. 
Specialfall fanns också som Boris Johnsons konservativa Tories, som med en mer välfärdsvänlig politik fick många arbetares röster i valet i december 2019. Partiet garanterade utträde ur EU, vilket många arbetare ville ha. 
Trianguleringen fungerade i en viss tid och i en sorts valsystem, det i USA och Storbritannien. Det passade bara väljare i mitten och strax vänster därom. 
En politik som kan vinna kantväljare på bägge kanter, som protektionism, motstånd mot invandring och en del annat som inte självklart är på vänsterhögerskalan (t ex brexit) kan ge valseger med en brokig skara väljare som är arbetare och företagare och en del annat. 
Clintons och Blairs mittenpolitik kopplade loss arbetarväljare. Populister till höger kunde sedan koppla dem till sig och sina partier ihop med merparten av sina tidigare väljare. 
Därför är januariavtalet farligt för S. Det liknar triangulerande mittenpolitik som arbetarväljare inte vill ha. 
Trianguleringens mittenpolitik var en parentes i tiden som imponerade och fungerade ett tag på några få ställen. Nu gäller annat. Som att den som vinner arbetarväljare vinner val.