Socialnämndens ordförande Håkan Ericsson (S) går ut stenhårt och är väldigt entydigt negativ till att Gråbo seniorboende är med på Gotlandshems lista över objekt som man föreslår ska vara aktuella för försäljning.
Han kan säkert få som han vill, så att Gråbo seniorboende försvunnit från listan efter den politiska behandlingen av frågan. Än så länge är det ju bara ett förslag från Gotlandshem.
För det första är det alltid bra att gå ut först, innan vi egentligen har hört så mycket från andra politiker, och då inta en tydlig ståndpunkt. Det sätter agendan och blir något som andra måste förhålla sig till.
För det andra finns det inga stora politiska fördelar att hämta hem genom att ta striden för att just Gråbo seniorboende borde säljas.
För det tredje tillhör ju Håkan Ericsson det dominerande partiet i den styrande koalitionen.
För det fjärde är det ju en tydlig grupp i viss mån utsatta medborgare som påverkas av beslutet. Bor man på seniorboende så är det troligen tänkt att vara det sista boendet, åtminstone fram till en eventuell flytt till ett särskilt boende. Då är man antagligen också ytterst ovillig att investera det sparkapital man eventuellt har i en bostad som man redan bor i.
En annan fråga är förstås om oron är befogad att Gråbos seniorboende skulle kunna säljas bara för att bli ombildat till bostadsrätter.
Personligen tror jag inte det. Det hände visserligen med Åkermanska, som är en parallell. Men det är också stor skillnad vad beträffar läge. Det var åtminstone mer uppenbart att Åkermanska lånade sig till kommersiell exploatering på ett sätt som Gråbo seniorboende kanske inte gör.
Men jag kan förstås ha fel. Och oavsett hur befogad oron är så är den ju inte mindre verklig för det. Dessutom finns det ju, som i alla bostadsområden på Gotlandshems försäljningslista, en allmän oro över eventuella konsekvenser av ett ägarbyte.
När Håkan Ericsson beskriver uppsprunget till bostadsmarknadens och allmännyttans problem så måste jag dock göra invändningar:
– Jag är fruktansvärt besviken, allmännyttan är ett offer för den dåliga bostadspolitik som de senaste 30 åren missgynnat dem.
Problemen startade mycket tidigare än så.
Nationalekonomen Assar Lindbeck publicerade 2012 självbiografin Ekonomi är att välja. Där fann han anledning att bland annat beskriva den svenska hyresregleringen som en "70 år lång katastrof". Sedan dess har den hunnit fylla 80.
Men han formulerade sig ännu tydligare än så med: ”Näst efter bombningar är hyresregleringar det säkraste sättet att förstöra en stad på.”
Över 80 år av regeringar har skapat den hyresmarknad för bostäder som vi har. Den borde vi ändra på.