Det som började som ett upprop på Facebook och demonstrationer där föräldrar protesterade mot omhändertagandet av sina barn slutade med en global kampanj, där även felaktig information spreds. Det som började med berättelser från sårade, frustrerade föräldrar slutade i en stor debatt om Sveriges säkerhet. Det finns mycket att säga om kampanjen och hur situationen utvecklade sig. Men en sak är säker. Socialtjänstens hantering kunde inte ha varit sämre.
I Uppdrag Granskning får vi se hur en kampanj som uppmanade till granskning av bristerna inom Socialtjänsten och omhändertagandet av barn blev en internationell kampanj med en felaktig diskurs som hävdade att svenska staten kidnappar muslimska barn. Frustrerade föräldrar ställde sig bakom uppropet, som till en början startade som en saklig demonstration. Redan där borde Socialtjänsten ha gjort något. Gått ut och kommunicerat. Använt sitt inflytande.
Under programmets gång påpekar Socialtjänsten flertalet gånger att det är ett problem att nya personer i Sverige saknar förtroende för myndigheten. Att det finns många fördomar och information som florerar som inte nödvändigtvis är sant.
Men varför satte man inte in insatser just när kampanjen drog i gång? Varför stoppade man huvudet i sanden i stället för att hålla en dialog? Kommunicera? Man visste, och vet än idag, vilka brister som gjort att en hel samhällsgrupp förlorat förtroende för en hel myndighet. Man vet att det saknas transparens i hur beslut görs. Stor del av kritiken kommer inte från tomma intet.
Direkt när kampanjen drog i gång har den kallats för desinformationskampanj och att den kan skada Sveriges rike. Men rösterna som startade kampanjen har inte velat annat än att dels förstå grunderna till Socialtjänstens beslut, dels ändra på hur myndigheten arbetar. Att få uttrycka sådana åsikter måste få vara självklart i en demokrati. Men att direkt stämpla kampanjen som desinformation och skadlig, för att det är muslimska föräldrar som driver kampanjen blir oerhört problematiskt.
Det hela eskalerar när en internationell influencer, som är känd för att stötta islamistiska värderingar, tar upp fallet och börjar prata om det. Han hävdar att muslimer inte passar i västvärlden och uppmanar därför muslimer till att inte flytta till Sverige. ”Han driver på ett vi och dem-tänk” menar man i programmet. Och det är många (inte minst Sverigedemokraterna) som håller med om att muslimer därmed inte borde bosätta sig här.
Programmet får det att verka som att kampanjen är anledningen till att terrornivån höjs, men man nämner inte hur koranbränningar och klumpig politik under samma tidsperiod också påverkat Sverige internationella anseende, inte minst i muslimska delar av världen. Muslimer är en samhällsgrupp som blivit bortprioriterade när det kommer till att skapa förståelse.
Därför har muslimska föräldrar fortsatt att vara en bortglömd samhällsgrupp. Det märks tydligt i programmet att man inte fört en dialog med dem. Det finns många förutfattade meningar om arbetet som Socialtjänsten gör.
Och Socialtjänsten borde ha brytt sig mer om sitt rykte. Driva en egen kampanj för ökad förståelse. Ta åt sig av saklig kritik och arbeta vidare internt. Sprida information på sociala medier, kroka arm med kända ikoner i Sverige som är arabisktalande – åtgärderna kunde ha varit många och resultatet kunde ha varit så himla bra.
Om man hade lärt sig vikten av kommunikation.