Trots förlusten av regeringsmakten verkar inte Socialdemokraterna ses som förlorare. Efter att ha firat den blygsamma uppgången på cirka två procentenheter har partiet snabbt funnit sig i oppositionsrollen. KU-anmälningar duggar tätt och kombineras med påminnelser till Liberalerna om att Andersson är redo att ta över om de skulle tröttna på Tidö-avtalet.
Bortsett från att det är ifrågasättbart att oppositionspolitik är att göra KU-anmälningar så fort en minister säger något man inte håller med om kan man också ifrågasätta om det är en vinnande strategi att påminna Liberalerna om att alternativet till detta är en socialdemokratisk statsminister. Det är väl knappast så att det största problemet för L med nuvarande regering är att Ulf Kristersson är statsminister.
Som en observatör utifrån kan man anta att det är många lättnadens suckar som dras i socialdemokratiska korridorer när man inte längre behöver hantera en skenande inflation, el-kriser och alla andra surdegar som ligger på regeringens bord.
Detta och de ökade opinionssiffrorna till trots kommer man inte ifrån det faktum att Socialdemokraterna nu har tappat regeringsmakten. Det parlamentariska läget verkar än så länge stabilt så möjligheten att göra livet surt för regeringen i riksdagen ser liten ut. Vad gör en stark valrörelse och starka opinionssiffror om man inte har något inflytande?
För att vara valets vinnare, Ulf Kristersson, utstrålar han allt annat än ”vinnare”. För första gången på väldigt länge är Moderaterna inte längre nästa största parti.
Även om moderatledaren blev den självklara regeringsbildaren spenderades en stor del av tiden efter valet med att ”rädda vad som räddas kan”.
Saker som kan ses som små, till exempel kontorsutrymmen och sammanträdesrum i riksdagen, men som uppenbarligen är viktiga för den moderata självbilden behövdes hållas säkra från sverigedemokrater.
Även de mer högprofilerade sakerna som talman och utskottspresidium behövde också räddas. Vissa saker kunde de rädda, andra inte. Oavsett så hade det nog inte spelat så stor roll om Moderaterna varit framgångsrika i det eller inte. Att frenetiskt behöva försöka bita sig kvar i rätt lokaler och köpslå om talmansposten utstrålar knappast ”vinnare”.
Så frågan måste då vara, finns det några vinnare när vi nu avslutar detta valår? Ja, om något parti är vinnare så måste det vara Sverigedemokraterna.
De har inte bara lyckats bli näst största parti, de har lyckat att ta sig in i värmen. Även om de inte fick komma hela vägen in i regeringen så ses deras företrädare bakom podiet på regeringens presskonferenser och deras inflytande verkar nå precis alla politikområden, inte bara de ”projekt” som nämns i Tidö-avtalet.
Samtidigt kommer det nu fyra år av att behöva ta ansvar. För ett parti som alltid har stått på utsidan och aldrig behövt ta svåra beslut kommer det nog att bli jobbig mandatperiod.
Åkesson och hans parti må ha varit vinnare 2022, men det är nog en klen tröst när väljarna ska utkräva ansvar för ouppfyllda vallöften och en ekonomi som inte går åt rätt håll.