Tvångsvården funkar dåligt och det är stora skillnader mellan regionerna. Socialstyrelsens nya kartläggning är dyster läsning. Nyheten kom i semestertider och du kan inte ana vad som hände sen.
Projektledare, statistiker och experter på myndigheter jobbar hårt och länge med stora kartläggningar om relevanta ämnen. Generaldirektören lägger stolt till ett förord. I det här fallet handlar det om ett regeringsuppdrag med fokus på psykiatriska tvångsvården och rättspsykiatriska vården. Syftet är att professionen, beslutsfattare och berörda medborgare ska få reda på hur saker ligger till. Var finns det brister? Varför uppstår de? Hur kan regionerna förbättra arbetet?
Som vanligt med rapporter som släpps på sommaren ekar tystnaden. Men tvångsvård är ingen dussinfråga utan betydelse. Den är bara aktuellt för svårt psykiskt sjuka personer i behov av vård. Till exempel vid en psykos, självmordstankar eller om någon riskerar att skada andra människor. Då kan det ske mot den enskildes vilja. Tanken med lagen om psykiatrisk tvångsvård är att man sedan mår så pass bra att man sedan vill ta emot vård frivilligt. Även om den som får tvångsvård har vissa rättigheter måste samhället hantera dessa fall varsamt. Staten får inte skada den här sköra gruppen. Det är ibland en mycket tunn linje mellan vård och övergrepp. Det kan unga tjejer på SiS-hem allt om. I ett upprop på sociala medier samlar de vittnesmål om fasansfulla saker anställda har utsatt dem för på institutioner.
11 000 personer tvångsvårdas varje år i Sverige. Ytterligare 2000 får vård enligt lagen om rättspsykiatrisk vård. Socialstyrelsens kartläggning pekar på skillnader mellan regionerna utifrån hur många personer som får psykiatrisk tvångsvård. Men myndigheten har ingen förklaring varför det ser ut såhär. Även regionernas förebyggande arbete ser olika ut. Region Gotland får låga proportionella siffror på antal personer i tvångsvård i alla kartläggningens jämförelser förutom öppenvård. Tolkningen av det behöver inte vara enbart negativ. Det kan betyda att man har bättre förutsättningar att hjälpa patienterna innan sjukdomen blivit riktig allvarlig. Samtidigt finns det skillnader i praxis hur olika vårdinrättningar gör när det börjar bli dags för tvångsvård. Patienter får inte heller tillräckligt stöd efter utskrivning. Därmed ökar risken för återinläggning, självskador och självmord.
Självmord är fortfarande tabu att prata om trots att det är så vanligt. Gotlänningen och friidrottaren Mattias Sunneborn har i flera intervjuer berättat att han ljög om hur hans pappa dog. Hjärtinfarkt var lättare att säga istället för sanningen att pappan tog livet av sig. Psykisk ohälsa är inget att skämmas för. Sunneborns berättelse är viktig och gör skillnad. Benbrott eller psykos, vården måste vara lika bra i hela landet oavsett vad man har oturen att drabbas av.
Nationellt kunskapsstöd, bättre statistik och mer ändamålsenliga lokaler är förbättringar Socialstyrelsen själva föreslår. Det här behöver Sveriges kommuner och regioner och regeringen lyssna på och ta på allvar. Även om frågan är död i samhällsdebatten finns det tusentals utsatta människor därute som har rätt till en likvärdig vård. Personer som med sin sjukdom ofta inte har förmågan att själva lyfta sina rättigheter. Samtidigt som deras oroliga och utmattade anhöriga kämpar med att stötta och orka med timme för timme. Tvångsvården förtjänar bättre än att bli en pappersprodukt i Socialstyrelsens arkiv.
Joanna Abrahamsson