Regeringens utredare föreslår i stället stöd till arbetsgivarna för att jobba mer med personalens språkträning.
Orsaken till att språkkrav – som var en del av Tidöavtalet – i stort sett skrotas är att reformen helt enkelt inte hade gått att genomföra utan att äldreomsorgen kollapsar.
För i praktiken är det redan utrikesfödda med svag studiebakgrund som räddar äldreomsorgen. Av totalt 199 000 anställda i omsorgsyrken är 66 000 födda utanför Europa. Andelen har fördubblats sedan 2014, och med största sannolikhet kommer den bli ännu större i framtiden. Behovet av mer personal är växande. Mer än 70 000 undersköterskor kommer att behöva anställas bara fram till år 2030. Men den tillgängliga arbetskraften är minskande – utom just i gruppen utrikesfödda. Samtidigt vet vi att svenskundervisningen för nyanlända sällan är särskilt bra. Språkkrav skulle skapa kaotisk personalbrist inom omsorgen.
Man kan dock notera att utredningen inte påstår att språkkrav inte behövs. Tvärtom framkommer det att bristande språkkunskaper är ett problem nästan överallt redan i dag. Dålig svenska finns i flera yrkeskategorier och orsakar dagligen missförstånd, vårdmissar och bristande trygghet för de äldre. Språket betyder mycket för de äldres känsla av trygghet. När personalen inte behärskar grundläggande svenska blir det rent av farligt, vilket till exempel visade sig under pandemin. Hemtjänstpersonal som inte kunde svenska ledde till smittspridning bland svaga grupper.
Utredningen avråder alltså ändå från språkkrav. Men bara för att situationen är svår behöver man inte kasta in handduken. Problemet är egentligen inte att det finns anställda inom omsorgen som fortfarande lär sig svenska. Problemen uppstår om kunskaperna är på tok för dåliga eller om en alltför stor andel av de som jobbar saknar kunskaper.
Regeringen borde åtminstone kunna försöka få till en nedre gräns där språkkunskaperna inte tillåts vara så låga att de är direkt farliga för de äldre. Vidare borde regeringen också kunna införa krav på att de som fortfarande lär sig svenska inte blir för stor andel på till exempel ett enskilt boende. Sådana höjda krav kommer förstås att leda till att kommuner och omsorgsföretag behöver betala högre löner för att konkurrera om arbetskraften. Men det vore kanske på tiden.
För en orsak till att man tvingas anställa personer som inte kan tillräcklig svenska är att äldreomsorgen fått rykte om sig att vara en dålig arbetsplats. Personal vittnar om stress, dåliga löner och arbetstider. Inte minst saknas tid för återhämtning och reflektion, vilket i sin tur hämmar möjligheterna att nya kolleger lär sig språket.
Så även om ett strikt språkkrav inte är möjligt nu borde regeringen ta tillfället i akt att långsamt börja höja kraven och på så sätt tvinga fram ett mer aktivt arbete för att höja äldreomsorgens rykte på arbetsmarknaden. Det skulle alla tjäna på – för alla vill vi ju bli äldre.