I en intervju fick Miljöpartiets nya kvinnliga språkrör Märta Stenevi en intressant fråga. Den löd, ungefär, om partiet ska bli mindre spretigt och koncentrera sig mer på det område som partiet brukar förknippas med, miljö- och klimatområdet?
Stenevis svar blev också intressant. För hon ställde motfrågan om journalisten tycker att Socialdemokraterna och Moderaterna är spretiga partier, som driver en politik på alla politiska områden? Naturligtvis uppfattas inte S och M som spretiga bara för att de har en politik på vart och ett av de områden som det finns ministrar och departement för.
Journalistens fråga var ändå begriplig. För partier brukar förknippas med vissa frågor eller områden. Även de större partierna, som S och M, har frågor som är mer fördelaktiga för dem, även om de har en politik för alla områden. S gynnas av välfärd och sjukvård, M gynnas av lag och ordning.
Liberalerna hade länge skolfråga som profilfråga. För Sverigedemokraterna har frågan om invandring varit deras profilfråga. Alla partier, oavsett storlek, försöker ha en politik på alla områden. De borgerliga partierna har haft det, trots att de har pendlat mellan att vara stora och små.
För 50 år sedan var M ett litet parti, på 11 procent, men hade politik för alla områden likt partiet har nu då det har 20 procent. I valet 1998 fick Centerpartiet fem procent, men hade en politik på alla områden likt partiet hade på 70-talet då 25 procent röstade på partiet ett tag och nu då det har nio procent av mandaten.
Folkpartiet, nu Liberalerna, hade 11 procent i slutet av 70-talet då partiet regerade ensamt med ansvar för alla politiska områden. Även Vänsterpartiet Kommunisterna hade en politik för alla områden, trots att partiet länge bara hade runt fem procent i valen.
Kristdemokraterna kom in i riksdagen 1991. Partiet hade en politik för alla områden och en tydlig profilfråga, att införa ett vårdnadsbidrag för att en förälder skulle kunna vara hemma med små barn. Det infördes 1 juli 1994.
Stenevi vill profilera MP som ett parti med bredd och politik för alla områden. Samtidigt vill vissa att MP koncentrerar sig på miljöfrågan, speciellt klimatfrågan. De finner att det är den som kan göra att partiet uppfattas som relevant av tillräckligt många väljare för att det ska klara sig kvar i riksdagen.
Det är möjligt att det är så. MP har dock svårigheter att få högre stöd än de drygt fyra procent partiet fick 2018. Väljarna som kan tänkas rösta på partiet är tydligen ganska få. I Sverige och andra länder är det väljare i större städer, med universitet, som är välutbildade och oftast kvinnor och unga som främst kan förmås att rösta på partiet. Gröna partier har svårt att vinna väljare utanför de grupperna, är erfarenheterna från flera länder. Medverkan i regeringen och kompromissande där har dessutom försvagat partiprofilen för MP.
Miljöpartiet har även sedan starten som nästan enda parti haft en civilisationskritik där viktiga frågor om hållbarheten i att exploatera naturens resurser ställts. I grunden kritiseras inte bara kapitalismen utan även ekonomisk tillväxt i och med det. Det utmanar mångas tänkande och kan vara svårt att ta till sig.
Väljare kan dock mycket väl prioritera miljöfrågor och tycka att den globala uppvärmningen är ett allvarligt hot. Det sker redan. Men MP har ändå svårt att få mer än runt fyra procent. Många väljare ogillar nämligen flera av de andra delarna av den politik MP har, eller har svårt att ta till sig dem. Klimatfrågan hjälper inte för att kompensera för det.