Dagens Nyheter rapporterade den 17 juli om Mona Neppenström, som blev lurad på 50 000 kronor av en bedragare. Mona säger till tidningen: "De pressade mig i tolv timmar, såg till att jag var ständigt uppkopplad. Jag trodde att de försökte hjälpa mig medan de i själva verket manipulerade mig."
Tyvärr är inte Monas berättelse unik. Enligt BRÅ anmäldes över 200 000 bedrägeribrott under 2023, en ökning med 22 procent jämfört med året innan.
Personen som lurade Mona blev dömd för sina brott. Men de 50 000 kronor som Mona blev lurad på har hon fortfarande inte fått tillbaka. Det skadestånd som gärningsmannen är dömd att betala måste hon driva in själv.
Det är fullständigt orimligt att det är brottsoffret själv som, med hjälp av målsägandebiträde och Kronofogden, ska se till att skadeståndet betalas. Detta måste vara ett ansvar som staten tar.
En enkel lösning skulle vara att skadestånd i brottmål betalas direkt av staten till målsäganden när domen har vunnit laga kraft. Efter det får gärningsmannen betala till staten, och om denne inte kan betala så får staten driva in skulden.
Att det inte är en självklarhet att få tillbaka pengarna man har blivit lurad på efter att gärningsmannen blivit dömd är skamligt. Detta urholkar förtroendet för rättssystemet. Att gärningsmannen har skickat vidare pengarna eller på annat sätt gjort dem otillgängliga för myndigheterna borde inte vara skäl nog för att brottsoffret inte ska få tillbaka sina pengar.
Oftast är det äldre som blir utsatta för bedrägerier. Pensionärslivet ska vara till för avkoppling, fritidsintressen och allt annat som man inte har haft tid med under arbetslivet. Tiden ska inte behöva läggas på att ställa sig längst bak i en lång kö av fordringsägare till dessa yrkeskriminella.
Något som blir alltmer uppenbart är att vår lagstiftning inte är anpassad till den moderna brottsligheten. Nu måste staten ta ansvar för att brottsoffer får de skadestånd som de har rätt till.