Under senare år har Sverige drabbats av de största registrerade skadorna av granbarkborre i vår historia. Efter fjolårets inventering kallade Skogsstyrelsens projektledare barkborrarnas framfart för ”en naturkatastrof i slow motion.”
Årets skadeinventering är ännu inte presenterad men svärmningsövervakningen visar att antalet barkborrar som fastnat i Skogsstyrelsens fällor minskar. Antalet barkborrar har en viss korrelation med skadornas omfattning men färre barkborrar betyder inte att de är på återgång.
En stor del i att åstadkomma denna minskning är alla de privata skogsägare som tagit ansvar för att hindra spridning. De mest effektiva sätten att bekämpa barkborrar är dels att snabbt avverka och transportera bort angripna träd, dels preventiv avverkning av friska träd i riskområden.
Det här är inte sällan kostsamma åtgärder. De flesta skogsägare förstår dock allvaret och det nödvändiga i att investera i hindrad spridning av barkborrar. För de som inte förstår finns det lagstadgade krav på åtgärder.
Denna skyldighet har staten emellertid gett sig själv undantag från. I och med att skadade träd får stå kvar i många naturreservat fungerar dessa som barnkammare åt granbarkborren. I fjolårets inventering var andelen angripna träd inom skyddad skog nästan tre gånger högre än i oskyddad sådan.
Varför denna åtskillnad? Nog för att tanken med naturreservat är att naturen ska ha sin gång, men det är magstarkt när staten inte ställer samma krav på sig själv som den gör på medborgarna.
I synnerhet när statens undantag åt sig själv riskerar att de granbarkborrebestånd som frodas i naturreservaten förstör grannarnas skog också. Så ska det inte vara. Ingen ska lida eller bli straffad för något de inte har kontroll över.
Därför bör markägare intill naturreservaten skyddas genom åtgärder inom reservaten. För några år sedan krävde Moderaterna att angripna träd i naturreservat skulle avverkas och transporteras bort. Det torde därför vara en smal sak för regeringen att nu ändra lagar och regleringsbrev för att åstadkomma bättre skydd för naturreservatens grannar.
Tyvärr arbetar Naturvårdsverket i motsatt riktning. I en ny rapport föreslår myndigheten att grannar till skyddad skog som fått sin egen skog förstörd inte ska få ersättning. Det är stötande.
Det handlar inte bara om ekonomisk ersättning, utan också om principen om allas lika behandling inför lagen. Ingen ska ha det sämre bara för att dennes granne kan skriva egna lagar åt sig själv. Om naturreservat är en källa till barkborrar som hotar privata skogar måste staten ta sitt ansvar för både för att lösa problemet och för att enskilda ska gå skadeslösa.