En oroad Ulf Kristersson (M) har informerat riksdagspartierna om säkerhetsläget. Värt att notera är att det inte bara är kring Natoansökan, utan säkerhetsläget i stort. Han uppmanade också alla, från makthavare till vanliga medborgare, att sänka tonläget. En uppmaning som Socialdemokraterna inte hörsammat.
Det ska medges att Kristerssons uppmaning kunde varit bättre formulerad. Han hade förvisso rätt i sak när han under tisdagens presskonferens pratade om nyttiga idioter, men det är inte genomtänkt att då i nästa andetag be andra att ta ner tonläget.
Så ja, det går att kritisera Kristersson. Men ju mer missnöjd man är, desto mer måste man inse värdet av sammanhållning. I synnerhet i riksdagen. Att politiker tillfälligt gräver ner stridsyxan är inte konstigt. Motsättningarna mellan fungerande partier kommer med jämna mellanrum vara mindre än vurmen för landet, vi som bor här och våra vitala intressen.
Vi har sett denna borgfred flera gånger. Göran Persson berättar i sin memoar ”Min väg, mina val” att han när Sverige skötte ordförandeskapet för EU år 2001 inte utmanades inrikespolitiskt en enda gång. Likadant var det när Corona kom. Den socialdemokratiska regeringen kunde fokusera på krisen utan att bli alltför mycket ifrågasatt av den borgerliga oppositionen. Ett förtroende S missbrukade. Bland annat genom att så sent som i fjol med pandemilagar vilja inskränka människors rättigheter för att dölja att vården inte klarade av att hantera helt vanliga sjukdomar.
I opposition visar Socialdemokraterna inte denna vilja till förståelse och samling kring gemensamma intressen. Varken när regeringen Reinfeldt ansvarade för EU:s ordförandeskap år 2001, då meddelade S att det var upp till regeringen att samla nationen, eller nu när Kristersson tagit över ordförandeskapet. Inte ens säkerhetsläget och vår Natoansökan får Socialdemokraterna att sätta nationen före egen vinning.
Tvärtom höjer de tonläget och kastar grus i maskineriet för både Natoansökan och vår säkerhet. Den Sverigebild de tidigare månade om svartmålar de nu gladeligen, och stället för samling kräver Magdalena Andersson (S) att regeringsunderlaget splittras och att Kristersson kastar ut Sverigedemokraterna. Det Socialdemokraterna med Magdalena Andersson i spetsen sysslar med är ganska magstarkt. Om det handlat om att SD är ett problem och inte om egen makt, hade ju S lagt ner sina röster och slutat pressa regeringen att ta stöd av SD.
Dessutom har Turkiet hela tiden sagt nej till Sverige. Våra problem bottnar i att den socialdemokratiska regeringen för att säkra sin egen makt fördjupade samarbetet med och skickade skattepengar till de kurdiska organisationerna PYD och YPG. När Socialdemokraternas makthunger är det som ligger till grund för Turkiets utrymme att strula vilar ett tungt ansvar på S att nu inte göra saken ännu värre. Ett ansvar de vägrar ta. Så beter sig inte ett parti som aspirerar på att vara statsbärande.