Magdalena Andersson har inte tagit ställning för medlemskap i Nato. Inte än. Och kanske aldrig. Men efter att länge ha varit helt avvisande till tanken så lät hon helt annorlunda i SVT:s intervjuprogram 30 minuter. Plötsligt anser hon frågan öppen och att den noga ska övervägas.
Jag borde välkomna denna nya inställning med oblandad glädje. Men jag klarar inte riktigt av att klistra på leendet.
Om denna omsvängning fanns i korten som en möjlig utveckling, var det då nödvändigt att exempelvis påstå att svenskt Natomedlemskap skulle destabilisera ett Europa som redan försatts ur balans av Ryssland vidriga anfall på Ukraina? Var det nödvändigt att på detta indirekta sätt kritisera och underminera den omsvängning som skett i Finland i frågan om Nato?
Jag kan heller inte befria mig från misstanken att Magdalena Andersson nya inställning mest är ett sätt att hantera en fråga som blivit besvärlig för Socialdemokraterna och därmed för regeringen. När det känns jobbigt att hantera både ett nej och ett ja till Nato-medlemskap, då bedöms det för tillfället som enklast att lägga pannan i djupa veck och överväga frågan noga. Och förmodligen länge. I förhoppningen att den ska desarmera sig själv.
Både i Finland och Sverige har den folkliga opinionen svängt, till förmån för medlemskap i Nato. Detta gäller i synnerhet om Finland och Sverige skulle ansöka om medlemskap gemensamt.
Även internationellt ses Finland och Sverige som tätt förbundna i säkerhetspolitiken.
Finlands president Sauli Niinistö understryker i en intervju i svenska Yle vikten av att Sverige och Finland fattar samma beslut i Natofrågan. På frågan om Finland kan gå med i Nato utan Sverige svarade han:
– Jag säger bara att det vore viktigt att vi hittar en gemensam linje. Finland och Sverige har haft samma åsikter under kanske ett århundrade och jag tror också att det nordiska samarbetet fungerar bäst om vi har samma ställning.
Finland hade förklarat sig neutralt när Sovjetunionen anföll i juni 1941. Många andra länder fick under andra världskriget att neutralitet och alliansfrihet inte var något skydd. Och i Finland finns en växande insikt om att det blir allt svårare att hävda att alliansfrihet gynnar landets säkerhet.
Det vore bedrövligt om det blir så att Sveriges agerande blockerar Finlands önskemål om att söka säkerhet i Natos försvarsallians.
Socialdemokraterna har inte vetorätt i Natofrågan och oppositionen har all anledning att fortsätta trycka på för medlemskap.