Bokmässan i Göteborg lockade som vanligt en stor publik, inte minst från Stockholm. Många av de som tog tåget västerut noterade dock en trist verklighet. Ju längre bort från huvudstaden man kommer, desto sämre fungerar servicen. Tågen är oftare försenade, underhållet eftersatt och bekvämligheten för resenärerna är långt ifrån vad man är van vid hemma i Stockholm. Värt att notera är att färden gick från landets största stad och huvudstad till landets näst största. Inte till Borrby, Forshaga eller Karesuando.
Väl framme på mässan var det lite som att vara hemma igen. Samma ansikten, samma röster. Debatt och kulturliv sker av samma snäva kretsar och sällskap som i huvudstaden. Eller som Expressens Anna Gullberg lite syrligt sammanfattade sina journalistkollegor på Bokmässan: Milslånga Linkedininlägg om alla de mött på mässan som de annars möter innanför tullarna. (X 28/9)
Visst, Bokmässan är kanske främst en kulturell sammankomst, men det politiska överlappet är tydligt. Kultursidorna debatterar politik och på Bokmässan var det inte direkt tunnsått med makthavare, journalister, ledarskribenter och debattörer. Kanske är det ett uttryck för att svensk offentlighet blivit Stockholmscentrerad, både i tanke och utförande. Även när den är på utflykt till Göteborg.
En annan av den senaste tidens händelser pekar i samma riktning. Anna Kinberg Batra fick ju avgå som landshövding efter några tveksamma kompisrekryteringar. Som gammal politiker rekryterade Kinberg Batra nog bara som hon var van vid. I politiken får man bygga sitt eget lag. Men när människor som fattar beslut och verkar i den nationella debatten rekryteras utifrån relationer snarare än kompetens riskerar viktiga saker att falla bort. Dels för att sakkunskapen inte är tillräcklig, dels för att det uppstår en bubbla där verkligheten bortom huvudstaden förblir osedd.
Här uppstår en ond cirkel. De som bor och verkar utanför Stockholm känner sig alltmer främmande inför de som styr och debatterar, medan makthavare och debattörer själva misslyckas med att förstå hur deras politik och åsikter uppfattas i resten av landet. Förändringar uteblir eftersom de med sakkunskap och faktiskt insikt i verkligheten bortom storstaden sällan får plats i de innersta kretsarna. I stället ser vi hur kompisrekryteringar och inskränkt debatt ytterligare fördjupar avståndet mellan innanför och utanför tullarna.
Denna utveckling måste brytas. Både politik och offentlighet behöver inse att verkligheten inte enbart består av ett tight gäng i Stockholm. Den består av människor som lever och verkar i hela landet, med olika förutsättningar, behov och perspektiv. För att vara relevant och trovärdig måste debatten spegla även dessa erfarenheter och politiken måste styras av de som har den kompetens som krävs – inte enbart av de som råkar komma från rätt krets.