Medan bara 3–4 procent av inrikes födda personer i Sverige är inskrivna som arbetslösa är motsvarande siffra bland utrikes födda hela 12–14 procent, rapporterar SVT (23/5). Därtill ökar arbetslösheten i den senare gruppen, då färre än hälften av flyktinginvandrare har ett arbete efter tio år i landet. Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning från april befinner sig ungefär 150 000 personer i långtidsarbetslöshet.
För dessa personer, som många gånger redan upplever att trösklarna till arbete är omöjligt höga på grund av språkbrister eller utbildningskrav, kan läget ännu värre. De ökade priserna och oron i omvärlden minskar hushållens köpkraft vilket kan minska efterfrågan på varor och tjänster. En ekonomisk nedgång riskerar att leda till ännu högre arbetslöshet.
Därtill planerar regeringen att hälla på ännu ett lager av cement över det ekonomiska utanförskapet, genom att nedmontera arbetslinjen med sin kortsiktiga bidragspolitik.
Under valår kommer det ofta valfläsk, och regeringen har inte varit återhållsam denna gång. Garantitillägget för pensioner som särskilt gynnar de som kanske aldrig arbetat i Sverige och dessutom kan göra det mindre lönsamt att ha arbetat mer, är bara ett av deras många förslag. De vill även höja taket i sjukförsäkringen, avskaffa karensavdraget och göra den tillfälligt höjda a-kassan permanent. Alla dessa förslag är inte bara dyra utan även arbetsfientliga, då de höjer tröskeln till jobb.
Om dessa förslag drivs igenom så lär krisen förvärras, och antagligen förlängas. Detta i ett läge då det redan är mycket dyrt att anställa personer i Sverige. Det riskerar att försätta fler personer i långtidsarbetslöshet och alla de sociala problem som tillkommer av det.
För att minska dessa problem, snarare än att fördjupa dem, behöver vi både minska kostnaderna för att anställa och stärka drivkrafterna att ta ett jobb, i stället för att leva på bidrag. Det är givetvis orimligt att det finns situationer där en familj kanske knappt tjänar en enda krona mer på att ta ett arbete, snarare än att försörjas genom välfärden.
Men utöver denna orimlighet gentemot resten av skattebetalarna så är det skadligt för de hemmalåsta individerna själva, och kommer sannolikt bli rätt svårt om många fler faller ner i arbetslöshet under denna kris. Det är inte troligt att staten kommer kunna tillhandahålla samma, relativt EU, generösa standard, och särskilt inte om inflationen fortsätter att växa och priserna höjs därefter.
Vi behöver helt enkelt strama åt statsfinanserna, lätta på skattebördan och främja att så många som möjligt försörjer sig själva. Så dämpas krisen, och så stimulerar vi bäst arbetsmarknaden. Inget av detta kommer dock levereras av en socialdemokratisk regering.