En krönika av Karin Pettersson i Aftonbladet nyligen har väckt uppmärksamhet. Hon är kulturchef på tidningen och vill riva sönder januariavtalet och slippa dess begränsningar.
Pettersson finner att avtalet gör det omöjligt för S att bedriva en politik som är tydlig och vänsterliggande. En politik som bland annat gör skolan bättre genom att få bort de företag som driver skolor med skattepengar och kan ta ut vinst på det. De skolorna ger även en segregation av elever.
Det går inte heller att höja skatter för att förbättra den offentliga välfärden och minska de ekonomiska och sociala klyftor som ökat i flera år. I flera andra länder, rent av USA, förs nu en vital debatt och läggs förslag om att minska klyftor genom att höja vissa skatter och göra förbättringar av infrastruktur och välfärd.
Klyftorna har i Sverige ökat med S vid regeringsmakten, eftersom flera punkter i januariavtalet medför det. De är exempelvis värnskattens borttagande och eventuella införda marknadshyror i nyproduktion. Pettersson har dock fått mothugg.
Hon har fått det i en debatt i SVT Aktuellt av Stig-Björn Ljunggren, ledarsidesredaktör på Sydöstran (S) i Blekinge. Och Daniel Swedin har skrivit ledare i Arbetet med argument för att det är bästa vägen för S att regera och ha januariavtalet som underlag för det.
Både Ljunggren och Swedin har poänger. Och med regerandet har en ännu mer högerliggande politik, inte minst på arbetsmarknadens område, förd av en regering med M-statsminister undvikits. M har även i alternativbudgetar velat ha skattesänkningar.
Det problem som Ljunggren, Swedin och Löfvenregeringen har är att väljarna aldrig får se det avskräckande alternativ med mer högerpolitik som man slipper undan. Bara den politik som den S-ledda regeringen genomför med januariavtalet syns. Den blir verklighet. Hur en annan regering skulle ha klarat av coronapandemin, gängkriminellas skjutningar och flyktingströmmar till EU-länderna eller gjort med arbetsrätt, hyresregleringar och skatter får väljarna aldrig veta.
Pettersson reser den viktiga frågan om hur S ska kunna fungera som ett parti med en socialt och ekonomiskt utjämnande välfärdspolitik om partiet måste administrera en annan politik som genomförs. Och det är en politik som ligger till höger om vad partiet vill.
Problemet för S är att riksdagen har en högermajoritet. Sverigedemokraterna och Centerpartiet är ju högerpartier i ekonomiska frågor, liksom de tre andra borgerliga partierna.
59 procent av mandaten i riksdagen är till höger om S, MP och V. S har aldrig förr regerat i en riksdag med så stor högermajoritet.
Det är egentligen de till höger liggande fem partiernas problem om de inte kan samarbeta om en politik att regera med.
S börjar få ganska lågt stöd bland unga väljare. Snart slår det igenom i totala väljarstödet. Partiet måste därmed gå in för att värna sin politik och profil och kan inte hur länge som helst genomföra en politik som inte är partiets.
Om nästan 60 procent har röstat på partier till höger om S, och en del av dem tror att de ska få bra eller bättre välfärd men ändå inga höjda skatter, är det svårt för S att regera med en sådan riksdag. S kan inte genomföra sin politik om för få väljare röstar på partiet.
Om C inte vill kompromissa åt vänster, om innehållet i statsbudgetar för en regering som tolereras av S, C och V (och MP), eftersom C inte vill ha med V att göra kan C komma att få vända sig åt höger. Där får C i så fall kompromissa med Sverigedemokraterna om innehållet i den budget som en M-statsminister vill regera på.