Kostnaderna ökar för kommunerna att ta hand om vägbelysning de närmaste åren. Det rapporterade Sveriges radio Ekot om på måndagen. Det rör sig om flera miljarder kronor. Många kommuner har nämligen ett eftersatt underhåll av vägbelysningar särskilt på landsbygden.
När energibolag gräver ned strömkablar blir allt oftare bara vägbelysningen kvar i stolpar som länge var avsedda för elkablar i luften. Kommunen blir då stående med ansvaret för dessa stolpar. Det kan då bli billigare att ta ned stolpar och belysning i stället för att rusta upp dem eller ersätta dem med andra stolpar, ofta lägre och i plåt.
Om många kommuner väljer att ta bort vägbelysningar, eftersom det är billigaste alternativet, innebär det ännu ett steg i det som kan kallas det offentligas reträtt från särskilt landsbygden. Postutdelning mer sällan, längre till skolor och förskolor, längre till närmaste apotek, lägre ambition gällande snöröjning, sämre vägunderhåll är några andra försämringar som är en del i den reträtten.
Känslan av att landsbygden och små orter överges förstärks av att privata aktörer lämnar den, som mackar och mindre affärer som lägger ned.
Nya lagar, regler, kostnader och annat kan göra att för skattefinansierade och privata aktörer är det mest rationellt att sluta med verksamheten eller att minska på den.
Många målsättningar kan gå på tvärs mot varandra. Att agera mot globala uppvärmningen talar för att folk skaffar små eldrivna bilar. Minskat vägunderhåll, snöröjning mer sällan, längre till skola, förskola, apotek, mack, livsmedelsaffär och annat talar för att skaffa en bensin- eller dieseldriven större bil som klarar en gropig eller oplogad väg och kan gå lång sträcka vintertid utan att ladda ur.
Nollvisionen hette en ambition att minska antalet dödade, och skadade, i trafiken. Den var framgångsrik. Mitträcken på de stora vägarna har gett största effekten. Men med färre vägbelysningar på landsbygdens vägar ökar risken för olyckor i trafiken.
Kommunerna har av staten erhållit fler uppgifter de senaste årtiondena, utan att alltid fått tillräckligt med pengar för dem. På flera områden har kommunerna fått se kostnader som kanske staten den första tiden anslagit belopp som räckte. Men sedan har kostnaderna ökat.
Staten kan också ibland vilja skärpa regler i goda syften i verksamheter som kommunerna driver. Men det medför ofta mer kostnader.
Om en kommun ska öka intäkterna kan det bara ske med högre kommunalskatt eller med avgifter. I båda fallen blir det mest kostsamt för de med låga inkomster. Alla betalar ju samma skattesats i procent och samma avgift i kronor. En med hög inkomst eller som är välbeställd (rik) har lättare att klara det än de som inte är det.
Staten har däremot många verktyg i verktygslådan för att få in mer skatter. Att kommunerna påförs mer ansvar och utgifter är därmed inte bra. I alla fall om de inte kan få mer beskattningsrätt. Men det vill staten inte ge dem.
Det är en trend sedan flera år att både staten via Trafikverket och kommuner vill bli av med ansvar för vägar om de kan det. Att behöva bilda vägföreningar med avgifter för det blir det som många boende på landsbygd hänvisas till. De privata vägarna blir också fler.
Kommuner har också på senare år låtit fler omvandla sommarstugor till permanenta bostäder och tillåtit villabyggen på landsbygd. Men samma kommun vill ogärna ha ansvar för vägar, deras underhåll och belysning vid dem. Två trender som går emot varandra.
Det ser mörkt ut för vägbelysningarna på allt fler ställen utanför tätorterna.