I opinionsmätningarna efter regeringskrisen ligger Sverigedemokraterna på 20 procent. Partiet har inte förlorat på krisen, men inte heller vunnit.
Den typ av parti som SD är, som ogärna vill ha invandring och har en högerpopulistisk profil med ämnen som brottslighet och kulturfrågor som framträdande och som är nationalistiskt och konservativt, har inte funnits i Sveriges riksdag före 2010 med undantag av 1991 till 1994.
I många andra länder i Europa har emellertid denna typ av parti funnits längre. Där har de vanligen varit svårt att ha att göra med för andra partier, eftersom de varit ovilliga att kompromissa och hållit fast vid en politik där det helst inte ska vara invandring eller flyktingmottagande.
Ändå har den typen av partier växt en del, stegvis eller varierat. I Danmark fanns motsvarande partibildning, Fremskrittspartiet, 1973 till 90-talet med partiledaren Mogens Glistrup.
Partiet som kom sedan, Dansk Folkeparti, DF, med en del medlemmar från Fremskrittspartiet blev, 2001 till 2011 och 2015 till 2019, ett parti som samarbetade med de borgerliga partierna som regerade då. I kulturfrågor och om minskad invandring fick DF igenom mycket av sin politik mot att ge stöd till borgerliga regeringens ekonomiska politik.
En del arbetare kom att stödja DF, trots att partiet stödde en borgerlig regering som drev ekonomisk politik som gynnade främst andra än dem. På liknande sätt har det varit i Norge och Finland där motsvarigheterna till SD och DF, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna, suttit i samma regeringar som de ländernas stora partier till höger.
I grannländer är partier som motsvarar SD i högerblock. Tidvis har den typen av parti varit en del av borgerliga regeringen. I alla länder där den typ av parti som SD är funnits i parlamentet har de kommit att stödja högerpartiers regeringsalternativ.
De ser vänsterpartierna som motståndare och därmed de socialdemokratiska partierna som står fackföreningsrörelsen nära och arbetar för bra villkor i arbetsmiljö annat för löntagarna där arbetarna ingår.
DF 2015 till 2019 hade dock en politik som var ganska inriktad på att det skulle vara en bra offentligt finansierad välfärd. Partiet var därmed motvilligt till skattesänkningar.
De av DFs väljare som låg åt höger kom då i valet 2019 att överge partiet, som mer än halverades från 21,1 procent till 8,7. Ett par nya partier med än mer invandringsnegativ och högerliggande politik bildades och ett kom in i parlamentet. Även de borgerliga partierna Venstre och Konservative ökade.
Om ett parti av det slag som SD eller DF är har en mer vänsterliggande politik, och eventuellt blir otydligare om invandringen, visar det sig att de av dess väljare som ligger till höger överger partiet.
Nu har Sverige ett blått block likt i Danmark. SD utgör en stor del av det med runt en tredjedel av väljarna och mandaten. Arbetare som röstar på SD stöder därmed en ekonomisk och arbetsmarknadsmässig politik som går emot deras intressen. Att de väljarna vill ha liten invandring och hårda straff verkar styra deras val av parti snarare än välfärds- och ekonomifrågor.
Det verkar i Sverige bli som i USA, där många arbetare 2016 och 2020 röstade på Republikanerna och Donald Trump trots att politiken för ekonomi, arbetsmarknad och offentlig välfärd inte gynnade dem.