I den mätningen från Novus som publicerades i veckan hamnade Liberalerna och Miljöpartiet under riksdagens spärr på fyra procent. Dessutom uppgav nästan en procent att de skulle ha röstat på ett annat parti än de åtta som i dag är i riksdagen.
Om man räknar fram mandat för de sex partier som kom in i riksdagen enligt Novus mätning skulle V ha fått 50 och Sverigedemokraterna 81. Det skulle bli en ökning jämfört med riksdagsvalet 2018 med 22 för V och 19 för SD.
Det två partier som C inte räknar till den breda mitten, V och SD, samlar därmed 131 mandat. Det är 41 fler än i valet 2018. Det är drygt 37 procent av mandaten.
I några dagar efter valet 2002 förhandlade fyra partier om att bilda ny regering. Inget av dem var S eller M. De fyra var L (som då hette Folkpartiet, FP), KD, C och MP.
L (FP) var störst av dem och dess partiledare Lars Leijonborg var tänkt att bli statsminister. Hans parti hade 48 mandat, två färre än de 50 V skulle få enligt Novus i juli. Leijonborg döptes av en kvällstidning till Lejonkungen, eller om det var Leijonkungen, efter valframgången.
I valet 1985 gjorde FP en valspurt och fick mer än 14 procent av rösterna mot knappt sex procent i valet 1982. Ökningen kom i valrörelsens veckor och döptes till Westerbergeffekten efter partiledaren Bengt Westerberg. Westerbergs parti fick 51 mandat i det valet.
Det bästa valresultatet för V kom 1998. Då fick V, med partiledaren Gudrun Schyman, 43 mandat. Ett resultat på 50 mandat, om V kan hålla sig kvar på en nivå över 13 procent, skulle vara en stor framgång och i paritet med valprestationer som gett partiledare smeknamn.
Man ska dock veta att valframgång eller högt väljarstöd inte med säkerhet ger inflytande i politiken. Borgerliga partier har ökat stort eller fått högt stöd på mellan 18 och 25 procent i val, men förblivit i opposition och haft väldigt lite inflytande.
Och S har fem gånger de senaste 45 åren haft högt väljarstöd, men hamnat i opposition och blivit utan inflytande. Både 1976 och 1979 fick partiet runt 43 procent. De 154 mandat som S fick 1979 är lika många som SD, M och KD har tillsammans nu. Likt SD, M och KD är utan inflytande nu var S utan inflytande då.
I valet 1991, då Carl Bildt blev statsminister, fick S nästan 38 procent och 138 mandat. De två partier som nu av C sägs stå utanför den breda mitten, V och SD, har 131 mandat i Novus. S då, med sju mandat mer, var utan inflytande särskilt första året fram till krishösten 1992.
Göran Persson förlorade valet 2006. Hans parti fick 35 procent. Det gav 130 mandat, ungefär det V och SD skulle ha tillsammans nu om Novusmätningen vore valresultat. S blev utan inflytande eftersom den borgerliga fyrpartiregeringen med Fredrik Reinfeldt som ny statsminister fick majoritet.
Mona Sahlin misslyckades att återta makten i valet 2010 då S fick knappt 31 procent eller 112 mandat. S blev utan inflytande.
S och C respektive M och KD är de utöver V och SD som kom in i riksdagen enligt Novus mätsiffror i juli. Men KD fick bara 4,5 procent. Det är farligt nära riksdagens spärr. M hade en minskande trend och dess anhängare kan vara ovilliga att stödrösta på KD.
Så KD kan löpa risk att hamna under fyra procent. Det skulle mandatmässigt gynna de partier som kommer in i riksdagen. V skulle kunna få ett par mandat mer och SD fyra mer. De skulle tillsammans kunna få 40 procent av mandaten, runt 15 för V och nästan 25 för SD, med väljare enligt juli-Novus om KD åker ur riksdagen.
Ett sådant resultat skulle ge SD på minst 85 mandat en stark position om det blev majoritet för det partiet ihop med M på ungefär lika många mandat som SD.
Och om det blev majoritet för S, C och V skulle ett V på runt 52 mandat få en stark förhandlingsposition mot S och C på tillsammans kanske runt 125 mandat.
Ett alternativ vore ett med S och M i samma regering, ihop med även C eller med C som ett samarbetande parti om budgeten.
Kom ihåg att partier kan ställas utanför en regering och inflytande trots en stor väljarframgång eller ett högt väljarstöd. Om V med 50 mandat eller SD med 81 hamnar utanför en regering och utan inflytande är det demokratiskt korrekt. Andra partier behöver inte ha med SD att göra om de inte vill även om SD har en fjärdedel av platserna i riksdagen.
Efter valet 1976, när S hade fått 152 mandat och de tre borgerliga partierna i den nya regeringen fått 180, var det en borgerlig ledamot i riksdagen som sa till några socialdemokrater: "Här diskuterar vi inte, här voterar vi".
Det var hårt sagt, och naturligtvis debatterades det i riksdagen. Men den borgerliga politikern hade rätt. Om ett parti inte har majoritet i riksdagen kan det inte vara säkert på att få inflytande.