Aftonbladets kolumnist Lena Mellin skrev nyligen en krönika om att Joe Biden aldrig hade kunnat bli statsminister i Sverige eftersom han är för gammal, 78 år. Äldre diskrimineras i svensk politik, är underrubriken till kolumnen.
Mellin resonerar om att det i riksdagen sitter få som är gamla, runt 65 år och äldre. Även unga personer, mellan 20 år och runt 30 år, är få. En stor del av riksdagsledamöterna är runt 50 år.
Mellin påpekar att flera andra politiker i USA är runt 80 år likt Biden, exempelvis representanthusets ledare Nancy Pelosi och republikanernas ledare i senaten, Mitch McConnell.
Mellin har i en annan kolumn också tagit upp att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister. I Finland, Norge och Danmark är nu regeringschefen en kvinna. Så är det även i en del andra länder, exempelvis Tyskland.
Mellin har på kort tid därmed tagit upp två faktorer, ålder och kön, som brukar användas i undersökningar. Och visst går det att fundera över att så få är äldre i riksdagen när de som är över 65 år är drygt en femtedel av väljarkåren.
Och att Sverige, som betraktar sig som ett jämställt land, bara haft manliga statsministrar kan också väcka en del tankar. Men även om Mellin reser viktiga aspekter så blandar hon ihop saker rörande begreppet representativitet.
De som väljs till riksdagen är nämligen representativa för väljarkåren bara i ett avseende och det är åsiktsmässigt mätt i partitillhörighet. Eftersom mandaten fördelas utifrån en geografisk uppdelning finns en representativitet om det av sig självt. Men inte fullt ut, eftersom riksdagsledamöter inte behöver bo i den valkrets de väljs för.
Vi kan ta ålder först. USA är ett dåligt land att jämföra med. För det första arbetar många högt upp i åldern där, vilket gäller särskilt i prestigefyllda yrken som advokat, företagsledare med flera. Politiker kan liknas vid de yrkena. Att vara äldre som politiker blir en spegling av övriga samhället i USA. I Sverige jobbar sällan personer som är runt 80 år. Det förekommer oftare i USA.
För det andra är det personval i USA och det är lättare för de som varit med längre i politiken att vara kända och bli (om-)valda. De har även lättare att samla in pengar, som behövs för att vara politiker i USA.
I Sverige krävs ganska mycket arbete, trots allt, för en riksdagsledamot. Det ska läsas på, det är resor, det är möten i partiorganisationen. Många orkar inte med det längre när de blir runt 65 år och slutar då för att gå i pension.
I Sverige måste riksdagsledamoten sköta mycket själv. I USA har politiker i kongressen staber av (yngre) personer som ger service åt och arbetar för politikern. Det sker inte i samma utsträckning i Sverige. I USA kan därmed äldre politiker hålla på längre, eftersom de har en hel del avlastning gällande arbetsuppgifter.
Över till statsministern och dennes kön. I Sverige är den som blir statsminister partiledaren från Socialdemokraterna eller det största borgerliga partiet. Båda har haft kvinnliga partiledare endast ett fåtal gånger, Mona Sahlin (S) och Anna Kinberg Batra (M).
Det rör sig därmed om att det bara råkat bli så att en man blivit statsminister eftersom denne var partiledare då. Det är mer fråga om en slump att utfallet blivit på det viset och inte någon diskriminering av kvinnor.
Lena Mellin lyckas inte ro i land teorin att bristen på äldre politiker skulle bero på eventuell diskriminering av äldre. Det är helt enkelt de politiska systemen i Sverige och USA och deras funktion som lett till att de har många som är i äldre ålder eller inte.