Ronnie Lundin kritiserar i ett brev i GF i dag ledaren 29/7 om väljarstödet för V. Av brevet finner jag att vi egentligen är ense om många saker rörande S och hur väljare reagerar.
Innan Novus mätning var det ingen väljarrörelse mellan S och V. Mellan valet 2018 och i maj 2021 var det inget väljarflöde netto mellan S och V. S hade tappat 0,7 procentenhet till M och 0,6 till SD. Från L hade S vunnit 0,6 och från MP 0,4 (Källa: SCB).
S är ledande regeringsparti och ett sådant drar lätt åt sig kritik för problem, som nu med kriminella personers skjutningar som träffar polis och oskyldiga som ibland är barn.
I kristider kan dock ledande regeringsparti få ökat stöd. Det fick S första tiden i coronapandemin vårvintern 2020.
Göran Persson förde en politik som uppfattades som högerliggande med saneringen av statsfinanserna som var med C 1995-98. S tappade väljare då och V fick 12 procent. Men senare minskade V till lägre nivåer trots att S bedrev en politik som kunde verka vara högerliggande.
I flera val fick V knappt 6 procent trots att även S minskade till låga nivåer, 35 procent 2006 och runt 31 procent 2010 och 2014. De väljare S förlorade kom att till slut hamna hos SD. De var ofta män i arbetaryrken boendes i landsbygd och mindre orter.
S har tappat mindre i grupperna TCO och Saco. Men det är tydligt först de senaste åren runt valet 2018 fram till nu.
Väljare som är arbetarklass är ganska stor. Men den har skiftat utseende från främst industriarbetare som ofta var män till medlemmar i LO-förbund inom handel och vård som ofta är kvinnor.
Vem som utlöste regeringskrisen kan diskuteras. V som röstade med SD, M och KD för att fälla regeringen? Eller C som inte släppte en punkt av 73 i januariavtalet? Eller S som inte lyckades medla mellan det C och V ville, vilket antagligen var omöjligt?
V-ledaren Nooshi Dadgostar opinionsbildade skickligt mot marknadshyrorna innan regeringskrisen. Många väljare minns det. V förknippas nu med det och kanske med att vilja ha bättre välfärd genom höjda skatter.
Men för inte så länge sedan var den migrationspolitik som V har, med ett ganska generöst flyktingmottagande, framträdande som den profil V har. Bland de väljare som lämnat S, ofta till SD, eller som är kvar i S är det nog inte så många som vill gå till V för den migrationspolitik V har.
Ja, S har varit statsmannamässiga i sitt agerande. S, och många av dess medlemmar och väljare, har varit oroliga för vad en M-ledd regering skulle kunna göra för försämringar i välfärden och sänkta skatter samt försämrad arbetsrätt och införande av marknadshyror om de kunnat regera. Många i S har varit för att S sitter vid regeringsmakten till priset av kompromisser med C och L (och MP).
Även V har insett risken med de välfärdsförsämringar en M-ledd regering skulle kunna ha medfört och tolererade att Stefan Löfven bildade regering 2019.
De väljare som gått (från S) till SD har gjort det på främst att de vill ha mindre invandring. De som gått (från S) till V, senaste veckorna, har gjort det för att de vill ha bättre välfärd och undvika marknadshyror.
Samtidigt ser S och Löfven samarbetet med C som viktigt: Men med det partiet (och V och MP) är det svårt att få igenom en restriktivare migrationspolitik och (med C) högre skatter som bättre välfärd kräver.
Vad Följa John med SD, som M gjort, är specificerar inte Lundin. Väljare som gått från S till SD vill ha restriktivare migrationspolitik och mer hårdför brottsbekämpning.
När SD nu blivit högerblocksparti som stöder M som regeringsbildare borde SD skrämma bort väljare som de vunnit från S. Men det sker inte.