Ledare: Sundberg "MP:s maktskickliga realist lämnar regeringen"

Peter Eriksson meddelade på torsdagen (17/12) att han lämnar regeringen. Han har varit minister i fyra och ett halvt år. Från maj 2016 till januari 2019 var han bostadsminister. Sedan var han biståndsminister fram till nu. 
Som minister har Eriksson konstigt nog inte synts eller hörts så mycket, utan varit ganska anonym. Det var han även under sina två år som parlamentariker i Europaparlamentet 2014 till 2016. Peter Eriksson var mer framträdande i svensk politik under sina nästan tio år som manligt språkrör i Miljöpartiet 2002 till 2011. 
Då var han med om att som central aktör stå bakom en intressant maktpolitisk manöver i svensk politik för 18 år sedan. Det var förhandlingar om en mittenregering med fyra partier och 35 procent av riksdagens mandat, som skulle ha tolererats av de i valet försvagade Moderaterna med 15 procent av mandaten.
Efter riksdagsvalet 2002 hade nämligen de fyra borgerliga partierna och Miljöpartiet majoritet i riksdagen med ett mandat. Liberalernas (då Folkpartiet) ledare Lars Leijonborg med drygt 13 procent i valet för sitt parti skulle vara statsminister. Utöver L och MP på fem procent skulle KD på nio procent och C på sex procent ingå. 
Efter ett antal dagars förhandlingar blev det inget av det, eftersom C med Maud Olofsson som partiledare, drog sig ur. L, MP och KD var mer intresserade. Och M hade rimligen föredragit Leijonborg som statsminister hellre än Göran Persson (S).  
Eriksson var nämligen en skicklig maktpolitisk spelare. Göran Persson var upprörd över MPs agerande efter valet 2002. Men MP agerade förstås för att få maximalt politiskt utfall för egna partiet och dess politik. 
Eriksson hade fyra år tidigare varit med om att fälla ett långvarigt S-styre i Kalix och bilda ett nytt styre utan S men med sju andra partier i det. Så Eriksson hade erfarenhet av att fälla S-styren. Hans parti gjorde ett väldigt bra val efter fyra års styre i Kalix med honom som kommunalråd och fick 43,7 procent 2002.  
Eriksson var med i det rödgröna regeringsalternativ med S, MP och V som var utmanare till Fredrik Reinfeldts borgerliga regering 2010, men som förlorade valet. Med Göran Perssons regering hade MP, och V, budgetsamarbete 1999 till 2006. De senare fyra åren med Eriksson som manligt MP-språkrör. 
Peter Eriksson har hört till den del av MP som kallas realister där den andra delen kallas för fundamentalister och är mer rättrogna och bundna av partiets politik och ideologi. Eriksson har varit mer inriktad på kompromisser med avsikt att nå makt och genomföra en del av partiets politik om än inte allt. 
När MP kom in i riksdagen 1988 var partiet ovant vid förhandlingar och missade en chans till inflytande efter en regeringskris i början av 1990 då partiet försökte få igenom för mycket av sin politik i en förhandling med S. 
Trots att MP sedan 2002 kommit att följa Erikssons och realisternas pragmatiska väg med regeringsmedverkan sedan 2014 och fått igenom en hel del politik har det inte gått så bra för partiet mätt i väljarstöd. Resultatet 2018 blev 4,4 procent. Partiet ligger fortfarande på den nivån. 
I andra länder har MP högre stöd och gynnats av klimatfrågan och är med i regeringar ibland, nu exempelvis i Finland. Varför det inte lyckas så bra för MP är svårt att säga. 
Många väljer bort MP trots klimatfrågans allvar och partiets realistiska linje med regerande i Peter Erikssons anda. Vad MP kan tänkas göra för att ändra det är oklart. Men det kommer att ske utan Eriksson i regeringen eller som framträdande politiker i MP.