Det har kommit uppgifter från Valforskningsprogrammet där det framhålls att varannan väljare aldrig byter parti. Det uppmärksammades av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson på hans twitter nyligen.
Vanan att i val efter val stödja samma parti är utbredd, meddelas det. Röstningen tre val i rad har följts sedan 1976 års riksdagsval. Då fick väljarna svara på hur de röstat jämfört med 1973 års riksdagsval.
Valen redovisas rullande med tre i rad. Och så byts ett val ut och ersätts med nästa. Både i de tre valen 1973, 1976, 1979 och de tre 1976, 1979, 1982 var det 70 procent som röstade på samma parti i alla tre valen. 30 procent röstade på olika partier i två eller tre av tre val.
Nivån minskade till runt 60 procent i valen 1988, 1991, 1994 respektive 1991, 1994, 1998. I de senaste valen, 2010, 2014, 2018, har nivån minskat till 50 procent. Den nivån nåddes redan i valen 2002, 2006 och 2010.
På drygt 40 år har de som röstar på samma parti i minst tre val i rad minskat från sju av tio väljare till varannan väljare. Att det minskat på detta sätt förklaras av statsvetarna med att partierna (i riksdagen) blivit fler (från fem till åtta), att partianhängarna blivit färre och att väljarnas rörlighet ökat.
Att färre röstar på samma parti i tre val är förståeligt. Flera partiers stöd har ju ändrats ganska mycket på tre val.
Att väljarna är så rörliga gör att valkampanjerna betyder mer för partiernas valresultat jämfört med för runt 40 år sedan, då partierna kunde vara mer säkra på att ha en stor del av väljarna som röstade på vardera av dem. Då var färre väljare rörliga mellan partierna och därmed att konkurrera om för partierna.
Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson skriver också på sin twitter att bara cirka 250 000 personer är medlemmar i partierna. Det är färre än vad Socialdemokraterna ensamma hade som medlemmar för knappt 30 år sedan, 1992, då partiet hade 260 000 medlemmar.
Man kan fundera över om det bara är väljarna som rår för att fler av dem är rörliga mellan partierna och att färre är partimedlemmar. Partierna har ju också blivit rörligare.
Några exempel på det är Moderaternas förändringar, först runt 2003 och 2004 till Nya Moderaterna och då rörande sin ekonomiska politik och den linje partiet hade om migrationspolitiken i valet 2014 symboliserat med Fredrik Reinfeldts uttalande om "Öppna era hjärtan" för flyktingar. Sedan skiftade det senaste åren till den restriktiva migrationspolitik partiet har nu.
Liberalerna har ändrat sin hållning också, senast med att ingå i ett block med M och KD som även har SD i sitt underlag för regeringsbildning och moderat statsminister.
När partierna blir rörligare är en följd att det blir svårare att vara medlem eller att rösta på partiet i varje val. Det har ju ändrat sin politik på flera områden, varav några kan ha varit viktiga för en själv. Frågan är då om man ska fortsätta vara medlem i partiet, om man varit det. Eller fortsätta rösta på partiet, om man brukar göra det.
Antagligen har medierna med granskning och kritik mot partier också bidragit till mindre av trohet till partier.
Sverige hade för övrigt kanske en väldigt partilojal väljarkår på 1970-talet. Det hade nog flera andra länder också.
Många länder har fått rörligare väljare sedan dess. Men i exempelvis USA har polariseringen mellan väljarna och de två stora partierna ökat mycket de senaste 20 åren.
Andelen väljare som röstar på samma parti i flera val kommer nog inte att öka. Frågan är om andelen planar ut på dagens nivå i kommande val eller om nivån fortsätter minska.