Utrikeskrönika
Det största inflödet av pengar till låg- och medelinkomstländer utgörs varken av utvecklingsbistånd eller utländska investeringar, utan av överföringar från privatpersoner – migranter som delar med sig av sin lön till familj och släkt.
I början av coronakrisen förutspådde Världsbanken att de så kallade remitteringarna till låg- och medelinkomstländer skulle minska med hela 20 procent under 2020. Det skulle vara ett tapp på mer än 100 miljarder dollar, utöver de direkta konsekvenser som mottagarländerna redan drabbades av.
Sedan dess har prognosen reviderats och bilden är mindre alarmerande, samtidigt som utmaningen är mer långsiktig. Flödet av remitteringar väntas nu i stället minska med sju procent under 2020, men i gengäld väntas minskningen fortsätta med ytterligare 7,5 procent under 2021. Eftersom utländska investeringar väntas minska ännu snabbare, ökar dock låg- och medelinkomstländernas beroende av överföringar från diasporan.
Vad används dessa överföringar till? Det uppskattas att tre fjärdedelar går till att täcka basala hushållsutgifter som livsmedel, sjukvård, skolavgifter och boende. Omkring hälften av remitteringarna går enligt FN till människor som bor på landsbygden. I somliga länder – fattiga och/eller konfliktdrabbade – uppgår remitteringar till nästan tio procent av bruttonationalprodukten.
Utöver att vara ett ökande och värdefullt stöd till människor i låg- och medelinkomstländer, har remitteringarna hittills tenderat att vara så kallat kontracykliska. Det vill säga, när ett land drabbas av ekonomiska motgångar blir överföringarna från landsmän i andra världsdelar större.
Under finanskrisen 2009 bröts detta mönster och remitteringarna minskade med fem procent. Minskningen under coronakrisen är ännu mer markant och dessutom mer långvarig. Med Världsbankens senaste prognos kommer remitteringarna under 2021 att vara mindre än de var 2017. Remitteringarna blir därmed procykliska: minskningen förstärker de utmaningar som redan fanns i mottagarländerna.
I prognoserna från tiden före covid-19 pekade linjen för remitteringar stadigt uppåt. Sedan 1990-talet har de vuxit ifrån utvecklingsbiståndet och är nu fem gånger större. Tveklöst har de bidragit till det växande välstånd och stigande utbildningsnivå som Hans Rosling så skickligt beskrev. År 2021, bedömde Världsbanken, skulle nästan 600 miljarder dollar föras över till låg- och medelinkomstländer. Det är nästan dubbelt så mycket som 2010.
Men överföringarna från privatpersoner till familj och släkt har under detta coronaår också visat sig vara en sårbarhet. Nigeria och Egypten tog under 2019 emot över 50 miljarder dollar i remitteringar, Indien på egen hand över 80 miljarder dollar. I Nepal motsvarar remitteringarna 30 procent av BNP. Den så kallade livlina som remitteringarna utgör försvagas detta år just när nöden är som störst.