Krönika
Israel var inledningsvis ett land som lyckades påfallande väl med sin coronahantering. Antalet dödsfall per dag nådde tio i början av krisen för att sedan sjunka och det rullande sjudagars medelvärdet låg under flera veckor på omkring ett.
Men ungefär dag 80 efter den första dagen med fem rapporterade dödsfall inleddes en ökning som har lett till ett rullande genomsnitt på omkring tio dödsfall per dag igen. Fram till i mitten av juni hade sammanlagt 20 000 fall bekräftats i landet. På bara en månad ökade sedan antalet bekräftade fall med 20 000 till. ”Vi kanske trodde att vi hade besegrat covid-19. Det hade vi inte”, skriver journalisten David Horovitz i The Times of Israel.
Åtgärderna var inledningsvis strikta. På den 100-gradiga skalan Government Response Stringency Index, en sammanvägning av nio typer av åtgärder, låg Israel i april på över 90 (Sverige låg vid samma tidpunkt under 50). Att avveckla åtgärderna och samtidigt undvika oönskade effekter har visat sig svårare. I mitten av juni tilläts folksamlingar på upp till 250 personer, exempelvis bröllop. En teori är att sådana sammankomster har drivit den andra vågen.
I spåren av folkhälsokrisen har som överallt annars kommit en ekonomisk kris, med ett väntat stort fall i bruttonationalprodukten och ökande arbetslöshet. Ett av regeringens mer okonventionella grepp för att möta denna ekonomiska kris har varit att söka fördela en viss summa pengar till varje hushåll i landet, oavsett inkomst eller behov.
Men den ekonomiska krishanteringen, som är en utmaning för varje hantering, blir det i ännu högre grad för Israel med dess nuvarande regeringssamarbete. Efter flera allmänna val, som slutade utan någon tydlig segrare, kom till sist en koalitionsregering på plats i april. I denna ingår rivalerna från valet, Benjamin Netanyahu och Benny Gantz, och tanken är att Gantz ska byta av Netanyahu på premiärministerposten i det treåriga samarbetets halvtid i oktober 2021.
Regeringsbildningen skyndades i viss utsträckning på av coronakrisen – att hålla ett fjärde val var inte riktigt ett alternativ – men krisen utgör samtidigt en svår påfrestning. Exempelvis anser Netanyahu att regeringens första budget bara ska gälla för resten av året, medan Gantz håller fast vid avtalet som innebär att en budget även ska gälla för nästa år. Kommer partierna inte överens faller regeringen och det blir val igen, det fjärde på lite mer än ett år.
Och faller inte regeringen på budgeten, finns sannolikheten att den faller på något annat. Den premiärminister som går först i ett sådant samarbete kommer alltid att ha incitament att avsluta samarbetet innan den andre hinner tillträda. Den premiärminister som står på kö kommer alltid att ha skäl att misstro den som innehar ämbetet.
Samarbetet var en sinnrik lösning på den svåra parlamentariska matematiken. Men det är samtidigt en ovanligt svår utgångspunkt för framgångsrik hantering av coronakrisen.