Vid det senaste regionfullmäktige diskuterades en motion om skattefinansierade halkskydd till äldre personer. En utgift som kan minska regionens kostnader genom att färre halkar och behöver vård plus att de drabbade slipper det lidande som fallolyckor ofta kan leda till med svårläkta frakturer.
Nu jobbar Region Gotland aktivt med att förebygga fallolyckor genom projektet "Trill int ikull", dock handlar det mest om att förebygga olyckor inomhus. Varje år vårdas över 300 personer över 65 år för olika typer av fallskador på lasarettet (Källa: Region Gotland).
Alltså nästan en om dagen.
Halkolyckor utomhus är lyckligtvis inte alls lika vanliga. Enligt GA (26/11) halkade 28 gotlänningar så illla att de behövde vård på lasarettet förra året. De senaste tio åren har sammanlagt 116 gotlänningar behövt vård efter att ha halkat enligt samma artikel i GA. Huruvida dessa personer hade halkskydd eller inte framgår inte av statistiken.
Halkskydd finns i massor av olika varianter och prisklasser. Frågan är vad som ingår i det egna ansvaret för att skydda sin egen hälsa och säkerhet? Å ena sidan kan en förhållandevis liten insats med skattepengar i ena ändan spara skattepengar i den andra.
Häromdagen kom en dom i högsta förvaltningsrätten som kommer att leda till stora nya utgifter för landets kommuner.
Rätten har nämligen kommit fram till att det ingår i förskolors ansvar att tillhandahålla skattefinansierade blöjor till förskolebarnen. Utan att ha läst domen kan man konstatera att detta är ett mycket märkligt ställningstagande.
Varför sluta vid blöjor? Barnen behöver också regnkläder, nappar och gosedjur vid vilan. Nu kommer sannolikt kommunernas maxtaxor att höjas med samma belopp som blöjkostnanderna beräknas uppgå till men det stora problemet är enligt mig att förväntningarna på vad som ska finansieras av skattepengar ökar och ställer krav på andra områden.
Vi behöver sänka förväntningarna, inte höja dem.
Inte för att vara elaka eller ha som ambition att öka klyftorna, vilket vänsterdebattörer regelbundet lanserar som borgerlig politiks yttersta ambition, utan för att våra välfärdssystem måste värnas.
Det som är gratis för den enskilde, det vill säga finansierat med skattepengar, och som inte är bundet till några restriktioner, utgör risker att äta upp andra, lika vällovliga behov.
Om till exempel alla färdtjänstresenärer ska ha tillgång till fria antal resor på ett månadskort på samma sätt som i kollektivtrafiken skapar vi förväntningar på välfärden som kan komma att kosta väldigt mycket pengar. Ökar man kostnaderna måste antingen intäkterna öka i samma grad, eller så måste något annat prioriteras bort.
Det är svåra avvägningar men matematiken är enkel.