På söndag är det 20 år sedan M/S Estonia förliste och ombord fanns 989 passagerare. Endast 137 personer överlevde och räddades och av de 852 omkomna var 501 svenskar. Det är en händelse som för evigt har satt djupa spår hos de flesta människor och det är också en av de största katastroferna som drabbat Sverige i modern tid.
Själv upplevde jag en konstig känsla när jag den 27 september för några år sedan körde ombord på kvällsfärjan i Nynäshamn, alltså samma datum som Estonia lämnade Tallinn. Då var det dåligt väder, den här kvällen var det nästan kav lugnt.
Funderade under den resan mycket kring katastrofen och orsakerna. Tänkte också på de svar som jag ofta fått under årens lopp när jag diskuterat Estoniakatastrofen med andra människor:
”Låt det vara, låt det sjunka undan. Livet måste gå vidare, rör inte upp känslorna.” Det är kanske de där svaren som gör att jag har så svårt att glömma och inför 20-årsdagen kommer tankarna från min resa här ovan upp igen.
För med jämna mellanrum kommer olika rapporter om katastrofen och de har alla ett gemensamt, nämligen ifrågasättandet av den officiella haverirapporten. Själv har jag ända sedan förlisningen funderat på fem saker:
Kunde fartyget verkligen sjunka så snabbt bara genom läckande bogport och slutligen tappat bogvisir?
Var bogvisirens fästen för klena redan när fartyget togs i drift?
Hur var det med certifikatet som angav att fartyget var godkänt för kustnära trafik och inte öppet hav?
Varför ansågs det vara så angeläget att snabbt täcka hela vraket på havsbotten med betong och sten, en åtgärd som mig veterligen aldrig gjorts någonstans i världen? Nu fullföljdes aldrig detta, men metoden hade effektivt sopat bort alla bevis.
Var räddningsutrustningen uppdaterad och väl fungerande?
Dessa fem frågeställningar är jag dessutom definitivt inte ensam om och så länge den verkliga olycksorsaken inte blir trovärdigt bekräftat kommer olika rapporter och teorier ständigt att dyka upp, för så har det alltid varit med frågor som är höljda i dunkel. Därför blev jag där på färjan den 27 september styrkt i min uppfattning att debatten måste hållas vid liv. För utan den totala sanningen kring olycksorsaken blir det aldrig lugn och ro för anhöriga och alla inblandade.
Genom en ny kvalificerad genomlysning av händelseförloppet den mörka natten på Östersjön kan detta ske. De enda som kan åstadkomma detta är regeringar och berörda myndigheter i Sverige och Estland. Se till att det blir en värdig avslutning på ärendet för alla inblandade och framtidens historieskrivning.