Det har hänt några gånger att statsministern inte kommit från största partiet i en koalitionsregering. Så var det i regeringen som bildades 1917 med Liberalerna och Socialdemokraterna. Statsministern, Nils Edén, kom från det förra partiet, trots att det i valet det året var mindre än Socialdemokraterna.
I mandat i riksdagens då två kammare hade dock L fler än S, vilket nog gjorde att L fick statsministerposten utöver att partiet var erfarnare än S på att regera.
Den andra gången var 1979. Efter valet då blev Thorbjörn Fälldin statsminister trots att hans parti, C, på 18,1 procent var mindre än M, på 20,3 procent. M-ledaren Gösta Bohman lät Fälldin bli statsminister. Några skäl var att Fälldin hade varit det två av de tre senaste åren och kunde jobbet. Ett annat att Bohman och M var nöjda med det sätt som Fälldin lett regeringen 1976-78 på.
I den sammanställning av opinionsmätningar som Kantar Sifo gjort för Sveriges Radio som publicerades 11/1 framkom att SD är större än M med 19,8 procent mot 19,7. SD stod still jämfört med förra sammanvägningen medan M minskade med 1,4 procentenhet.
Om de partier som inte vill ha en socialdemokrat som statsminister, SD, M, KD och L, får majoritet i riksdagen skulle det bli en sverigedemokrat som statsminister om man ska gå efter principen att blockets största parti erhåller den posten.
Om undantag görs och statsministern likt 1979 kommer från det parti som inte är störst i regeringens underlag i riksdagen kan moderatledaren bli statsminister. Frågan är vad M kan få för väljarstöd. Det kan komma att bli mindre än de 18 procent Fälldins C fick 1979.
KD och L går ju in för att vinna väljare från M. Det gör de genom att ha en liknande politik som M, gällande att vilja ha kärnkraft, Natomedlemskap, restriktiv migrationspolitik, hård linje i brottsbekämpning, sänkta skatter med mera.
Ganska lite skiljer KD eller L från M i politik. För KD kan det vara att vilja ha högre u-landsbistånd än M. Dessutom närmar sig M SD på en rad områden, som om migration och brottsbekämpning. Det gör att M, KD och L totalt sett närmar sig SD.
Utöver att S ökade mycket, med 2,4 procentenheter, till 30,8, får de tre partier till höger som kommer in i riksdagen bara 44,7 procent. KD har 5,2 av det. Så länge L ligger under riksdagens spärr, i sammanställningen fick L 2,7, får partierna till höger svårt att bilda regering.
V låg stilla på 9,9 procent. C hade dock minskat med en procentenhet till 6,9. De tre partier till vänster som kom in i riksdagen fick 47,6 procent. MP, som inte kom in, fick 3,4. Tillsammans har de fyra partierna som tolererar en S-statsminister majoritet på 51 procent i väljarkåren.
Det ser i dag inte ut att bli en regering med de högerliggande partierna som underlag. Men om det blir en sådan kan det bli det näst största partiet i blocket som leder den. Att det partiet, M, måste göra stora eftergifter till största partiet i blocket, SD, är troligt. Så var det för Edéns L till S 1917 och Fälldins C till M 1979.
I den senare fick M åtta ministerposter. C fick nio varav en var statsministerposten. L, då Folkpartiet, fick sex ministrar. En minister var partilös. M fick åtta av 24 ministrar, en tredjedel. Om SD, likt M 1979, får 20 procent av rösterna och kommer med i en regering med M-statsminister blir det svårt att argumentera för att SD ska ha färre än sju eller sex ministerposter.
Bland de ministerposter M fick 1979 fanns justitie-, försvars-, skol- och kommunikations-. Det är den typen av ministerposter, och landsbygds- / jordbruks- som C hade, som kan bli aktuella för SDs del.
I november 2021 uppgavs att SD jobbade med en lista med tänkbara personer som skulle kunna bli ministrar. Att SD får ministerposter i en regering som partiet väntas stödja är partiets utgångspunkt, sa Oscar Sjöstedt i SVT 28/11.