Sedan dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP), katastrofalt, höjde momsen på biobiljetter med över 300 procent och förstatligade hela filmpolitiken, har svensk filmpolitik präglats av stagnation och avsaknad riktning. Trots en snabbt föränderlig mediemarknad har inga genomgripande reformer genomförts.
”Varför ska fredagsmys på biografen i Norrtälje ha 25 procents moms medan Fanny och Alexander på Kungliga Dramaten i Stockholm ha 6 procents moms? lyder den retoriska frågan i kampanjfilmen där en liten biografbyggnad i Norrtälje ställs mot champagnedrickande på Dramaten”, uttrycktes det i SVT Nyheter 5 mars 2016.
Efter att ha legat i dvala under obestämd tid har den svenska filmpolitiken äntligen fått komma ut för ett djupt andetag av frisk luft. Nu står den svenska filmpolitiken inför en efterlängtad förändring i och med den nyligen presenterade filmutredningen, "Publiken i fokus – reformer för ett starkare filmland". I utredningen, som lämnades över till kulturminister Parisa Liljestrand (M) den fjärde mars, föreslås omfattande reformer med syfte att modernisera och stärka den svenska filmindustrin.
Bland de mest uppmärksammade förslagen finns skapandet av en ny filmfond, sänkning av momsen på biobiljetter och en avgift för strömningstjänster. Det omdebatterade förslaget om inrättandet av en ny filmfond med en årlig budget på cirka 300 miljoner kronor ska finansieras gemensamt av staten, biografägare och de strömningstjänster som erbjuder innehåll till den svenska marknaden. Tanken att de aktörer som drar nytta av svensk film också ska bidra till dess finansiering är rimlig, men det är avgörande att detta inte leder till en överreglerad och snedvriden marknad. Staten har en roll att spela i att stödja inhemsk filmproduktion, men den bör i första hand skapa incitament för en självständig och konkurrenskraftig bransch snarare än att upprätthålla en bidragsberoende industri.
Att införa en avgift för strömningstjänster på 1,5 procent av deras årliga omsättning i Sverige kan vid första anblick verka som ett rimligt sätt att finansiera filmfonden, men det finns skäl att vara skeptisk. Avgifter på digitala tjänster riskerar att i slutändan landa hos konsumenten i form av högre prenumerationskostnader eller minskat utbud. En mer marknadsvänlig lösning vore att utöver avgiften, skapa starkare incitament för investeringar i svensk film genom skatteavdrag och partnerskap mellan privata aktörer och filmproducenter.
Detta för en självständig och marknadsdriven utveckling, där filmskapare ges frihet att skapa, men där publiken i slutändan avgör vad som blir framgångsrikt. Staten ska vara en möjliggörare – inte en regissör.