Höjda straff och repressiva åtgärder. Det är den tydliga linjen som gäller i svensk kriminalpolitik. Det finns också en stark konsensus kring den linjen. När gängmorden och skjutningarna har blivit vardagsmat i nyhetsrapporteringen finns det ingen politisk aptit för någon annan politik.
Att grovt kriminella som sätter skräck i så många delar av Sverige ska sitta bakom lås och bom är, och borde vara, självklart. Man hade dock hoppats på att någon skulle dra en lans för förebyggande åtgärder eller rehabilitering. Men något sådant verkar utebli. Kriminella ska låsas in, gärna under så lång tid som möjligt. Hur och varför personerna blev kriminella från första början och hur vi kan hindra andra från att bli kriminella är vi inte längre intresserade av.
Som sagt så råder det nu näst intill total konsensus om att fler ska låsas in. Så då måste också politiken ha ett svar på hur detta ska göras.
Förra sommaren rapporterade TV4 att det enligt Regeringskansliet saknas 18 000 fängelseplatser. I början av detta år gick Kriminalvården upp i stabsläge för att kunna hantera den extrema beläggningen på landets fängelser. För att lösa situationen ska förenklade byggregler för anstalter snabbutredas och presenteras i oktober.
Sverige är inte ensamt om platsbrist i fängelser. I Storbritannien är situationen så akut att den nytillträdda regeringen överväger att släppa ut nästan 20 000 intagna för att förhindra att fängelsesystemet fullständigt bryter samman.
Om det är en politik med långa straff som ska gälla under överskådlig tid, som allt tyder på, måste fler fängelseplatser tillskapas. Vi har ett generellt problem med krångliga byggregler i Sverige och anstalter är inte det enda som försenas av byråkrati. Det är därför rimligt att man ser över byggreglerna nu.
Vad som borde vara förvånande är att detta inte var något som regeringen gjorde direkt när de tillträdde. De visste att straffen redan hade höjts och att fler skulle höjas, och därmed skulle antalet intagna öka. Utredningen ska presenteras i oktober, men oavsett vilka snabbspår man använder måste förslagen fortfarande beredas och röstas om i riksdagen. Om man hade tagit tag i konsekvenserna av sin egen politik redan från början kanske vi redan skulle haft regelförenklingar på plats. Nu går vi i stället mot en situation som i Storbritannien, där endast krisåtgärder är lösningen.