Fram till den ekonomiska krisen i början av 1990-talet var en hög inflation något normalt. Jag kommer ihåg att min far under 1970-talet ville ha relativt stora lån då inflationen åt upp lånet. På mindre än tio år var värdet på lånet halverat enbart på grund av inflationen. Från 1970 till 1991 var genomsnittsinflationen 8,4 procent. Detta att jämföra med inflationen för maj på 7,2 procent, vilket SCB nyligen presenterade.
Så jämfört med den inflationstakt vi hade innan 90-tals krisen är det en låg siffra, men jämfört med inflationen efter den sanering av landets ekonomi som Göran Persson genomförde är den oroande hög. Just inflationen var något Persson ville hålla på en så låg nivå som möjligt, vilket var ett uppdrag regeringen gav till Riksbanken.
En del av den nya ekonomiska politiken Persson införde då på slutet av 1990-talet handlade om lönebildningen. Fackförbund och arbetsgivarorganisationer var tvungna att tänka om. Istället för att förhandla fram höga löneökningar, som spädde på inflationen och därav sällan gav mer i plånboken, skulle avtalskraven hållas på låga nivåer. Kunde Riksbanken hålla tillbaka inflationen var det inget problem för arbetsmarknadens parter att avtala om lägre löneökningar.
Parterna har gjort ett bra arbete och trots att löneökningarna stannat på mycket låga nivåer har de anställda fått mer pengar i plånboken. Enligt Ekonomifakta ökade lönerna med i snitt 8,1 procent per år mellan 1970 och 1995, medan ökningen mellan 1995 och 2021 var enbart 3,2 procent per år.
Men trots de låga löneökningarna har reallöneutvecklingen blivit bättre de senaste 25 åren. Reallönerna, alltså värdet på löneökningen jämfört med prisutvecklingen, har ökat med 2,1 procent per år i snitt mellan 1995 och 2021, jämfört med tiden 1970 – 1995 då de bara ökade med 0,5 procent i snitt. Återigen enligt Ekonomifakta. Enkelt uttryck har svenska löntagare fått mer i plånboken de senast 25 åren än åren innan på grund av den nya ekonomiska politiken som Göran Persson införde.
Nu utsätts parterna för ett hårt tryck inför 2023 års avtalsrörelse som redan dragit igång inom de olika fackförbunden. Från några fackförbund hörs redan krav på kompensation för både höjd ränta och den höga inflationen. Jag tror det skulle vara olyckligt om fackförbunden tvingade fram för höga löneökningar då det riskerar att öka inflationstakten.
Visserligen misslyckas riksbanken just nu med sitt uppdrag att hålla ner inflationen, samtidigt som vi knappast kan skylla allt på riksbanken då vi har en global ekonomisk kris som drabbar om inte samtliga så alla fall en mycket stor andel av världens länder.
Men det är inte bara inflation och en global ekonomisk kris vi har att tampas med inför avtalsrörelsen. Vi vet också att den rådande principen, att industrin ska vara löneledande, är ifrågasatt. Samtidigt som vissa grupper av anställda bör har högre löneökningar än de som gäller för övriga branscher. Jag tänker då på anställda inom välfärdsyrken. De flesta är nog överens om att anställda inom omsorgen och sjukvården är i behov av bättre villkor, även om fler arbetskamrater nog står högst upp på deras önskelista.
Göran Perssons sanering och förändring av landets ekonomiska politik har varit bra för både löntagare och landet. Genom att ta ansvar och förändra lönebildningen från höga krav till låga krav på löneökningar lyckades arbetsmarknadens parter ge löntagarna bra reallöneutveckling.
Nu är vi i uppstarten av en avtalsrörelse som riskerar att bli riktigt tuff. Vi kommer med största säkerhet se mer bråken om vilka avtal som ska vara löneledande. Vi kommer se krav på högre löneökningar för specifika lönegrupper, och vi kommer att få höra krav på kompensation för den ökade inflationen. Samtidigt som vi vet att för höga löneökningar riskerar att minska reallönerna. Jag hoppas arbetsmarknadens parter tar sitt ansvar på allvar och håller igen så vi slipper se en utveckling som liknar den vi hade fram till 1990-tals krisen.