Två bröder med dubbla medborgarskap döms för grovt spioneri efter att ha sålt hemliga uppgifter till Ryssland. En av dem var under flera år anställd inom svensk underrättelsetjänst. Hur kunde det vara möjligt?
Domen mot de så kallade spionbröderna föll i torsdags (19/1). Stockholms tingsrätt dömde den äldre till livstids fängelse för grovt spioneri och obehörig befattning med hemlig uppgift, och den yngre till nio år och tio månaders fängelse för grovt spioneri.
Den äldre brodern har varit anställd vid Säkerhetspolisen och inom Försvarsmakten, bland annat den Militära underrättelsetjänsten, Must (TT 19/1). Enligt rätten har han utnyttjat dessa positioner för att komma över dokument och annan information med högsta skyddsklass. Uppgifterna har sedan sålts till den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU. Kontakterna med GRU ska främst ha skötts av den yngre brodern.
Att bröderna har varit i sådana positioner att de kunnat komma över hemliga uppgifter väcker frågor om vår sårbarhet för främmande makt. De är födda i Iran men flyttade till Sverige som barn och blev medborgare på 90-talet. Båda behöll dock sitt iranska medborgarskap. Detta sätter fingret på vår inställning till medborgarskap.
Inom statsförvaltningen är medborgarskapet den enda egentliga ribban för anställning. Visserligen ska säkerhetsprövningar alltid göras, och utländska kopplingar är en riskfaktor, men i praktiken har det inte följts. Säkerhetspolisen har varnat för att myndigheter inte tar riskerna på allvar och har hemställt till regeringen om skärpta regler (Polistidningen 19/1). Samtidigt har vi knappt ställt några krav på den som vill bli svensk medborgare.
Ett annat aktuellt exempel kommer från Centerpartiets val av ny partiledare. Först efter att valberedningen hade nominerat Muharrem Demirok uppmärksammades det att han även är turkisk medborgare (Aftonbladet 18/1). Turkiet som stat ställer krav på total lojalitet från sina medborgare i utlandet. Ändå har Demirok varit svensk riksdagsman och kunde, åtminstone teoretiskt, aspirera på att bli regeringschef.
För att det inte ska råda några tvivel har Demirok förklarat att han kommer avsäga sig sitt turkiska medborgarskap (SR 18/1). Det hedrar honom, men förtar inte faktumet att den svenska inställningen till medborgarskap har varit naiv. Dessa problem lär därtill bli vanligare efter den stora invandring som har skett under 2010-talet.
För att värna rikets säkerhet bör kraven så snart som möjlig skärpas för att bli svensk medborgare. Det är tack och lov något regeringen redan arbetar med. Det bör även övervägas huruvida dubbla medborgarskap alls bör tillåtas på känsliga positioner.
Även med skärpta krav på nya medborgare måste svenska myndigheter sluta betrakta medborgarskapet i sig som en garant för tillförlitlighet. Som Säkerhetspolisen rekommenderar bör vi hellre fälla än fria när personer har kopplingar till främmande makt. Det borde stå klart att vi inte kan fortsätta tumma på säkerheten.