Bidraget ska stötta den gröna omställningen.
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari presenterade häromdagen att små- och mellanstora företag kommer kunna ansöka om stöd för klimatomställning. Det kan få positiva möjligheter, särskilt på Gotland. Stödet gäller både utsläppsfria och fossilfria lastbilar och arbetsmaskiner. Något som också kan gynna landsbygden. Tanken bakom stödet är att det ska sänka trösklarna för företagen att ställa om och börjar gälla den 27 augusti. Det är alltid positivt med utsläppsfria och fossilfria fordon. Det ger lite hopp om att regeringen inte helt försummat klimatpolitiken. Men hoppet dör snabbt när man hör om coronafonden.
Samtidigt som regeringen till synes helt sonika börjar fokusera på förnybart, så får vi veta att Sverige går miste om nästan 40 miljarder kronor som vi hade kunnat ansöka om från EU. Från den så kallade coronafonden, vars syfte är att finansiera återhämtning efter pandemin inom områden som främst gäller klimatomställning och digitalisering. Sverige är det enda landet som inte ansökt om stödet. Anledningen? Vi är det enda landet inom EU som inte uppfyller kraven. Det om något är ganska pinsamt ändå. Som om klimatångesten inte var tillräcklig, så får vi dessutom gå med skämskudde framför ansiktet då vi möter andra EU-länder.
Regeringen verkar ibland visa små glimtar av att vilja förbättra sin klimatpolitik. Men det är sällan långvarigt. Nu är Sverige sämst i klassen och trots det verkar man vara benägen att stå hårt fast vid att öka utsläppen. Det är oklart hur man tänkt egentligen.
Det är på grund av reduktionsplikten som togs bort av regeringen som gör att man inte kommer kunna få någon utbetalning av bidraget. Man når helt enkelt inte sina utsläppsmål längre. Hade man i stället haft kvar reduktionsplikten så hade det väsentligt bidragit till att vi hade kunnat uppnå målen.
Samtidigt räknar man konstigt nog med att få pengarna innan 2026. Finansminister Elisabeth Svantesson hävdar att det inte är någon stress. Men det är lätt att säga. Hittills har regeringen inga planer på att minska utsläppen. Man har försvarat sin politik att öka utsläppen fram till 2030. Busch har sagt själv att man har en hemläxa att göra, då Sverige kommer bryta mot flera viktigt punkter i EU:s klimatlagstiftning fram tills dess. I regeringens budgetproposition som presenterades i september förra året hade man räknat med 30 miljarder från EU-fonden. Det var medräknat i underlaget för 2024, men kommer behöva revideras.
Trots det fortsätter man driva en otillräcklig politik, utan stress. Men är inte konsekvenserna som vi ser av klimatförändringarna en stressfaktor? Känner man inte som minister att det är lite bråttom åtminstone? Det är svårt att förstå varför Tidölaget håller i sin klimatpolitik trots kritik och påtryckningar.
Även om regeringen inte känner någon stress över att minska utsläppen och arbeta för klimatet, så är det många som gör det. Att man försökt lägga sig på EU-minimum inom många frågor är ingen nyhet, men att lägga sig under kraven är pinsamt. Frågan är inte bara vad det här kommer få för konsekvenser för klimatet, utan också vad det kommer få för konsekvenser för våra relationer med andra EU-länder.