För att klara Natos tvåprocentsmål behöver Försvarsmakten svälla rejält. I budget på budget har myndigheten fått en allt större del av kakan. Gott så. Nato ställer krav av goda skäl. Försvaret av landet behöver stärkas.
Men det finns en vital del av beredskapen som ofta går obemärkt förbi.
Vid en väpnad konflikt i vårt närområde kommer Nato att behöva skeppa trupp och materiel. Hamnarna i Norge och Göteborg tar emot. Allt fraktas sedan vidare in i Sverige och fortsätter till Finland och Baltikum. Sverige blir en logistikhub och transporterna i öst-västlig riktning är avgörande.
Två dygn innan klubban föll i Budapest spårade ännu ett malmtåg ur. Malmbanan mellan Luleå och Narvik står för en femtedel av all godstrafik i landet mätt i tonkilometer. Ett avbrott kostar 100 miljoner kronor per dygn. Sist ett tåg spårade ut var det stopp i 65 dagar. Det var i december.
Problemen stannar inte vid Malmbanan. Regeringen överväger att skjuta till två miljarder kronor till Inlandsbanan mellan Kristinehamn och Gällivare. Den rälsen är mer skyddad och gör att Nato inte enbart behöver förlita sig på kuststräckor. Och det är inte bara rälsen som spårat ur.
Norrbotten, följt av Västerbotten, har landets sämsta vägar. Trafikverket bedömer att de skulle behöva tre miljarder kronor till i tolvårsperiod för att klara underhållet. E22 mellan Malmö och Norrköping saknar dessutom två filer i bägge riktningar. Det behövs för nord-sydliga transporter.
Lägg därtill enskilda vägar. De står för 60 procent av vägnätet och är i regel grusbelagda. Lantbrukets beredskap hänger på dem.
Statliga utredningar och intresseorganisationer har länge ropat inför döva öron. Och det är nästan trivialt att påpeka att politikerna borde startat grävskoporna för länge sedan. Men att säga att det är enkelt vore ett misstag.
Det kokar ner till den bistra sanningen att infrastruktur är dyrt. Vansinnigt dyrt. Svenskt näringsliv bad konsultbolaget Ramboll räkna på vår underhållsskuld till väg och järnväg. Notan? 78 miljarder förra året. Om tio år lär summan ha ökat till en bra bit över 100 miljarder kronor – en fördubbling sedan 2015.
Att underhålla väg och spår är bitter medicin. Det är föga lockande att lägga betydande delar av statsbudgeten på annat än valfläsk och luftpastejer. För så ser den politiska logiken ut. Att väljas om i nästa val är det överordnade målet, inte rikets försvar.
Det blir alltmer ovisst om infrastrukturen skulle klara ett militärt angrepp. Efter år av eftersatthet krävs stora resurser för att trygga försvaret. Nato borde kanske ha ett procentsmål för infrastruktur också.