"Vi har en otroligt god kapacitet för att pröva asylansökningar", säger Miljöpartiets Annika Hirvonen och menar att Sverige bör låta fler av de tusentals migranter som befinner sig på Lampedusa komma till Sverige (SVT 24/9). Miljöpartiets egenartade omdöme i dessa frågor är förvisso vida känt, men det är likväl provocerande att partiet fortfarande förnekar problemen som deras politik orsakat.
Låt oss börja med att konstatera fakta: väldigt få av de människor som rör sig mot Europa är flyktingar i ordets egentliga mening. Det är människor bland annat från Elfenbenskusten, Sierra Leone, Kamerun, Mali, Senegal, Burkina Faso, Nigeria och Tunisien. Om detta är experterna i stort sett samstämmiga. Länderna är förvisso väldigt fattiga, men fattigdom är inget asylskäl.
Därför är det märkligt att Miljöpartiet vill hävda just rätten att söka asyl. Vad är poängen med att söka asyl om man redan vet att asylskäl inte finns? Och varför ska asylskälen prövas i Sverige? Det verkar rätt irrationellt att låta dessa människor slussas in i det svenska mottagningssystemet, med allt vad det innebär inte minst i form av bortkastad tid och falska förhoppningar, när man vet att det kommer resultera i avslag för majoriteten av de sökande. Att pröva asylskälen i Italien vore åtminstone mindre av ett tidsslöseri för de sökande.
Vi vet dessutom att även om Sverige möjligen har god kapacitet att pröva asylansökningar eftersom att färre sökt sig till Sverige den senaste tiden, är det ungefär där som de goda förutsättningarna tar slut. Landets misslyckande gällande integrationen är vid detta lag praktiskt taget världskänt, till den grad att problemen i Sverige nämns i amerikanska val. Problem som i mångt och mycket kommit till på grund av en för omfattande migration.
Det är svårt att se att problemet inte skulle förvärras ytterligare om Sverige hämtade hit fler personer, och då särskilt eftersom man redan vet att de flesta sannolikt skulle få avslag på sin ansökan.
Med det sagt är det inte särskilt förvånande att Miljöpartiet tar denna ställning i frågan, även om det som sagt kan upplevas provocerande. Mest provocerad av alla är sannolikt Magdalena Andersson (S), som menar att Socialdemokraterna och de rödgröna var de som faktiskt genomförde paradigmskiftet i migrationspolitiken. Det blir inte särskilt trovärdigt när man står bredvid Miljöpartiet.