Fem gängmedlemmar från Sverige dömdes för två mord och ett mordförsök i Danmark häromveckan. De fem, från Stockholmsgänget Dödspatrullen hade gillrat en fälla för tre medlemmar av det rivaliserande gänget Shottaz. Med automatvapen öppnade Dödspatrullen eld mot deras bil, när de tre från Shottaz satt och väntade på att möta en musiker de stämt träff med.
Jag ska bespara er vidare detaljer, men rättegången blev annorlunda än vad gärningsmännen fått anledning att förvänta sig i Sverige. Gängkriminalitet bestraffas extra hårt i Danmark. De tre som var myndiga när brottet begicks skulle ha fått straffreduktion på grund av sin låga ålder i Sverige. I Danmark fick de livstids fängelse. Två av gärningsmännen var 17 år gamla när brottet begicks. I Sverige skulle de sannolikt fått ett par år på ungdomshem, där de enligt svensk tolkning av barnkonventionen måste få ha tillgång till mobiltelefoner med hjälp av vilka de kan fixa knark eller koordinera en fritagning. I Danmark fick de 20 års fängelse. En av de dömda brast upprörd ut i:
– 20 år mannen! Jag förtjänar sju år, och svor åt rätten.
Den danske åklagaren kommenterade senare domen med:
– När man begår vuxenkriminalitet ska man inte förvänta sig att bli behandlad som ett barn.
Danmarks tuffa tag mot gängkriminaliteten fungerar. Medan gängen växer och våldet tilltar i Sverige så är det tvärtom i Danmark. Gängkriminaliteten är på tillbakagång. De kriminologer som hävdar att hårda straff inte tjänar något syfte har fel, och har alltid haft fel.
Det är i Sverige vanligt att ursäkta grov brottslighet med socioekonomiska faktorer. När alltför många väljer en kriminell bana så skulle det vara resultatet av otillräcklig socialpolitik eller en underdimensionerad fördelningspolitik.
Fredrik Kärrholm, polis och kriminolog av en osvensk skola, skriver på debattplats i Dagens Nyheter under rubriken ”Knäck gangsterkulturen med avsevärt skärpta straff”:
"Det är mer än tio gånger så vanligt att män mellan 15 och 29 år mördas med skjutvapen i Sverige än i Tyskland, och sex gånger så vanligt som i Storbritannien, enligt en jämförande studie. Samtidigt har dessa länder större inkomstskillnader och en mindre omfattande socialpolitik. Ett faktum som tydliggör att socioekonomiska faktorer har ett begränsat förklaringsvärde för gängkriminalitetens framväxt."
Förklaringen till den växande gängbrottsligheten i just Sverige är bland annat "en kriminell klankultur, som frodas i släktbaserade nätverk med ursprung i främst Mellanöstern och Afrika", men ännu värre är den gangsterkultur "som präglar invandrartäta förorter och stadsdelar". Det är en problematik som inte kan motverkas med enbart förebyggande och "mjuka" åtgärder.
Fredrik Kärrholm ordinerar också andra åtgärder mot gängkriminaliteten. Åtgärder som involverar så gott som hela samhället och inte bara rättsväsendet. Men kännbara straff för gängkriminalitet är helt centralt och han är inte imponerad av vad regeringen hittills har åstadkommit i detta avseende:
"För en motsvarande effekt i Sverige räcker inte de straffskärpningar som hittills genomförts och föreslagits. Regeringens retorik kan ge intrycket av större förändringar, men i praktiken handlar det om marginella justeringar. Få döms till fängelse och fängelsestraffen är korta. Till exempel är det bara varannan dömd rånare som döms till fängelse."
Sverige behöver en regering som är beredd att göra det som krävs för att bekämpa de kriminella gängen.