Om synen på äldre i Sverige handlade en artikel i Dagens Nyheter, DN, på temat hälsa i höstas. Föreståndaren för Centrum för åldrande och hälsa i Göteborg, Ingmar Skoog, säger där att Sverige ligger i botten när det gäller synen på äldre och att samhället är dåligt på att tillvarata äldres kapacitet.
I artikeln tas en rad saker upp. En är att hälsan har förbättrats med välfärdssamhället och lett till att personer i varje ålder är i snitt i bättre fysisk form än vad personer i samma ålder var för några årtionden sedan. Bättre kost, längre skolgång, bättre bostäder, bättre arbetsmiljö, bättre mediciner med mera har inverkat.
Naturligtvis finns individuella variationer. Och sådant som om man haft fysiskt arbetsamt yrke kan inverka negativt på fysiska hälsan. Men i snitt har en hälsomässig förbättring skett, både fysiskt och intellektuellt som mer kunnande med längre utbildning.
Personer i Sverige har ofta en identitet kopplad till sitt yrke och yrkeslivet. När man går i pension, runt 65 år även om variation finns, förloras den. Personer som är över yrkesaktiv ålder skildras mindre i medierna än de som är i yrkeslivet.
För äldre personer blir det lätt att de skildras antingen som pigga och väldigt aktiva (för sin ålder) eller som att de har det jobbigt med sjukdomar och annat som försvårar och att de lätt blir ensamma. Det missas ofta att det finns flera varianter mellan dessa ytterligheter.
Att Sverige ligger dåligt till gällande syn på äldre har varit uppe i debatten. Det gäller nog bredare, i västerländsk kultur. I Asien och många andra delar av världen har äldre högre status och förknippas med visdom, erfarenhet och kunnande.
I Sverige har äldre svårt att uppnå liknande goda status. Det kan kanske bero på att Sverige är modernt orienterat och äldre anses inte ha uppdaterade, moderna kunskaper utan har gammalmodiga, inaktuella kunskaper som inte är till så stor nytta. Detta även om äldre kan ha livserfarenhet om tidlösa saker som kan röra att möta motgångar och annat.
I ett konsumtionssamhälle kan äldre också tänkas bli sedda som att de inte bidrar så mycket, eftersom de konsumerar mindre eller är fasta i viss sorts konsumtionsmönster. De bidrar inte till materiell produktion heller eftersom de lämnat yrkeslivet. I detta bortses från sådant som att de kan ge stöd, råd och hjälp på personligt plan.
Nu i coronatider har det också talats mycket om "70-plussare" och "våra äldre". 70-plussare är dock en stor grupp med personer med olika hälsa. "Äldre äldre" är också ett begrepp som använts och som syftar på personer som inte bara är runt 80 år utan ännu äldre på runt 90 år eller mer.
Många äldre har i coronaperioden varit mer isolerade och ensamma än i vanliga fall. Och det var också en ensamhet hos en del äldre före det var coronavirus. Psykiska påfrestningar kan följa med det.
Med ålder följer erfarenheter och livskunskaper. Det gör att det är konstigt att synen på äldre i Sverige inte är bättre än den är. Synen på äldre är ju högre bland annat i asiatiska länder.
Kanske kommunikationen mellan äldre och yngre borde vara större för att öka förståelsen mellan olika åldersgrupper? Att åstadkomma det kan vara en fråga för var och en. Dialog och förståelse mellan personer i olika åldrar kan vara bra.
I Sverige finns en idoliserande syn på ungdomlighet. "Vi har någon sorts ungdomskultur", säger också Skoog i DN. Det kan ha lett till att dess motsats, ålderdom, fått en negativ framtoning. Tecken finns som tyder på att det tyvärr är så i viss grad.