Klockan 11 under onsdagen är statsminister Ulf Kristersson (M) den första partiledaren på scenen under årets Almedalsvecka. Samma klockslag startar sisådär två dussin andra evenemang, enligt veckans program. Alla prognoserna om Almedalsveckans utförsbacke tycks inte infrias det här året heller
Partiledarna är och ska vara huvudnumren, även om konkurrensen om uppmärksamheten är hård. Jag anar dock att vi kommer att få se mer av statsministern än av partiledaren. Det är långt till nästa val och Ulf Kristersson leder en regering som tagit över i en unikt svår situation med krig i närområdet, lågkonjunktur, inflation, energiförsörjningsproblem och en härjande organiserad kriminalitet i en eskalerande spiral av mordisk vapenvåld och sprängningar.
Den borgerliga regeringen har under sina första månader tagit mer initiativ för att ta itu med Sveriges svåraste problem än vad Socialdemokraterna gjorde under åtta år vid regeringsmakten. Ändå växer inte moderaterna i opinionsmätningarna. Ulf Kristerssons personliga förtroendesiffror har inte heller utvecklats väl.
Man kan beskriva det som en motgång.
Men det kan lika gärna beskrivas som en framgång, om man betänker förutsättningarna. Trots alla problem, trots reallönesänkning och trots att framförallt Turkiet gjort spektakel av Sveriges ansökan om medlemskap i Nato så är regeringsunderlagets totala opinionstapp ändå mycket måttligt.
Oppositionen har skruvat upp tonläget och svartmålar regeringen och dess politik som hot mot demokratin. Det är naturligtvis nonsens. En av regeringens många initiativ på det rättsliga området är en parlamentarisk grundlagsutredning med syftet att stärka svenskarnas medborgerliga rättigheter och att göra rättsstaten och det demokratiska samhällets maktdelning mer robust.
Det är talande att oppositionens anklagelser blev som mest hysteriska när regeringen ifrågasatte de privilegier som Socialdemokraterna givit sin egen lotteriverksamhet.
Det är ett problem att det svenska politiska samtalet brutaliseras, men jag tror egentligen inte att det är ett politiskt problem för regeringspartierna. Retoriken kan möjligen elda oppositionspartierna mest hängivna sympatisörer, men jag är övertygad om att den i längden stöter bort väljarna som inte känner igen sig i den mörka bild som målas upp.
Avgörande är istället om regeringen är framgångsrik i att hantera de stora utmaningarna och om den förmår återskapa framtidstro och en känsla av att landet som gick vilse åter är på rätt väg.