Uppdaterad. Under hösten 2019 gjorde Skolvärlden, fackförbundet Lärarnas Riksorganisations medlemstidning, en enkätundersökning bland riksorganisationens medlemmar. I enkäten fick medlemmarna frågor rörande en eventuell tystnadskultur och de inkomna svaren ger en mörk bild. I dag kan ni på sidan 6–8 läsa hur fackliga företrädarna för de gotländska lärarna upplever sin arbetssituation och om det finns en tystnadskultur även här. Läs även redaktionschef Mats Petterssons nyhetskrönika på sidan fyra om vad som ledde fram till den artikel som publiceras i dag.
Själv är jag övertygad om att skolans problem inklusive den beskrivna tystnadskulturen har utvecklats under en lång tid. New public management, kommunaliseringen, det fria skolvalet, skolpeng och de taffliga försöken att lyfta läraryrket har sakta men säkert skapat den tystnadskultur som redovisas i Lärarnas riksförbunds enkät. Min tes får i morgondagens artikel stöd av Lärarnas riksorganisations gotländska ordförande Rosita Sundh. ”Problemet är att man fått in något slags privat fabrikstänk i offentlig verksamhet där man blir alltmer mån om att se om sitt eget hus. Det finns numera en inbyggd konkurrens i systemet, lärarkollegor emellan, som inte fanns förr.”
New public management, NPM, bygger på industrins kontrollsystem som ska garantera att produkter är så nära identiska som de kan bli. Om du exempelvis köper en vara ska du som kund veta vad du köper och eventuella fel ska kunna spåras bakåt i tillverkningsprocessen. Men systemet fungerar inte inom välfärden. Människor är, till skillnad från produkter, olika och måste då behandlas olika. NPM i skola vård eller omsorg skapar bara en massa administrativa uppgifter som stjäl tid från den människonära verksamheten.
Kommunaliseringen har lett till en sämre löneutveckling då lärares löneökningar plötsligt behövde konkurrerar med andra välfärdsarbetares löneutveckling, men även sättas i en kö av prioriteringar tillsammans med alla andra kommunala prioriteringar. Det fria skolvalet och skolpengen medför att skolans anseende och möjligheten att knyta till sig elever prioriteras. ”Besvärliga” lärare som påtalar problem kan göra att elever väljer andra skolor där problemen aldrig offentliggörs.
Men det som på senare år skapat ett allt större missnöje är införandet av förstelärare, skapandet av en karriärstege och lärarlönelyftet. (Ja, jag vet att jag tidigare försvarat lärarlönelyftet, men man är inte sämre än att man kan ändra sig.)
För att säkerställa en skola som ger elever utbildning och lärare en bra och kreativ arbetsmiljö där de även kan utvecklas pedagogiskt tillsammans med sina kollegor behöver vi en helt ny skolreform. Bort med NPM och börja lita på lärarna. Reglera upp världens mest nyliberala och privatiserade skolsystem, först genom att införa en vinstbegränsning. Men det viktigaste är nog att staten tar över arbetsgivaransvaret för skolans personal. Då blir inte de kommunala ekonomiska problemen lokala bromsklossar för lärares löneutveckling eller deras fortbildning. Då får läraryrket också en välbehövlig statushöjning.
Här på Gotland måste utbildnings- och arbetslivsförvaltningen tillsammans med rektorerna hitta vägar att arbeta bort den tystnadskultur som många lärare verkar uppleva. Men det kräver både stort ledarskap och resurser i form av tid och pengar. Ledarskapet borde finnas. Däremot är jag mer tveksam till om det kommer att finnas ekonomiska resurser i tillräckligt stor utsträckning. Dessutom är det stora arbetet med att reformera skolan inte möjlig med den politiska sammansättning som riksdagen har i dag.